Garibaldis välkomnande i London. Med posten ha nu ingått utförligare underrättelser om det verkligt storartade emottagande, som tidehvarfvets hjelte och folkens älskling rönt i Englands hufvudstad. Hvad som åt detta emottagande gaf en så egendomlig prägel, var alt man vid detta tillfälle hade helt och bållet öfverlemnat åt folket sjelf att helsa sin hjelte och att bringa honom ett varmt, hjertligt, med inga biafsigter uppblandadt välkommen. Ingenting hade visserligen varit lättare än att till Gari baldis ära anordna en prunkande procession, men man föredrog med en ganska riktig takt att låta den man, hvars hand är lika förtrogen med plogens bruk som med svärdets, denna dag omgifvas uteslutande al arbetets söner, hvarföre ock processionen utgjordes uteslutande af arbetareföreningar. Att härigenom processionen kom att antaga en föga regelbunden form, var naturligt, äfvensom utt der saknades hvad man vid dylika tillfällen brukar kalla ordning?. Men den ordning af högre art, den lugna och värdiga hållning, som i allmänhet utmärker engelska arbetaren, lörnekade sig ej heller på denna högtidsdag. Derom vittnar bäst det förhållande, alt ingen enda soldat behöft tillkallas, och att de 1500 poliskonstaplar, hvilka hade i uppdrag att upprätthålla ordningen bland en half million menniskor, ej hade annat att uträtta än att tillse det trängseln ej föranledde nägra olyckshändelser; ingen sådan hade heller blifvit inför polismyndigheterna anmäld. Det skulle blifva alltför enformigt och tröltande att här söka med engelsk omständlighet återgifva alla scenerna under det stora festtäget, ifrån det ögonblick då dagens hjelte vid bangården besteg sin ädle väns och värds, hertigens af Sutherland, vagn ända tills han efter att ha tillryggalagt 2 svensk mil på 5!2 timma, omsi Tr anlände till Stafford House; huru under hela denna långa tid dänande lefverop höjdes icke blott från de böljande folkmassor, som föregingo och efterföljde hans vagn utan ock från de åskådare, som tagit plats! i husens alla fönster, på kroppåsar och på sjelfva kyrktaken. En liten episod vilja vi. ock här meddela, emedan den så väl målar Garibaldis karakter. Då generalen nemligen efter sin ankomst inträdt i stationssalen, och omgifven af sina båda söner trädde fram till den plattform, der han skulle emottaga adresserna, och de närmaste damerna från läktarne sträckte ut sina händer för att få trycka hjeltens, skickade man fram ett litet barn med en blomsterbukett. Garibaldi egnade knappt en blick åt blommorna, men tog genast på det mest naturliga och faderliga sätt barnet upp i sin famn, kysste det, strök dess lockar och sökte så godt han kunde tilltala det på enelska. Denna lilla till utseendet obetydiga handling framkallade icke blott bifallsTOP utan tycktes på en gång skapa ett familjförhållande mellan Garibaldi och alla de närvarande damerna. Af de tvenne adresser, som vid detta tillfälle öfverlemnades till Garibaldi, var den ena affattad i staden Londons namn, den andra i arbetarföreningarnes. Den förra var af följande lydelse: ?Sir! ritiska hufvudstadens invånare glädja sig öfver att få helsa er välkommen Dland sig; de glädja sig öfver det tillfälle, som sålunda beredes dem att ådagalägga sin entusiastiska beundran för den förste bland vår tids patrioter, den oförfärade och oegennyttige kämpen för icke blott sitt eget älskade och klassiska lands frihet och sjelfständighet utan ock för den borgerliga och religiösa friheten öfver hela verlden. Det fria England välkomnar med djup och från hjeriat gående aktning frihetens store apostel, den hjeltemodige och ridderlige krigare, uvars svärd aldrig drages f annat än en rättvis sak; honom som eröfrude ett konungarike för att frigöra dess folk ifrån förtrycket; sjelf fattig, men andra rika görande: den sjelfuppoffrande,