Den stora franska revolutionen i slutet a förra århundradet började, äfven den, met ord, med ord af sanning och förnuft, met teorier, med filosofi, om man så vill (oci detta långt före utbröttet). Den faktisk: makten svarade med hån och trots och — gjorde orält, mest mot sig sjelf. Rörelsen som, om i tid begripen och förständigt ledd kunnat inskränkas till samhällets omda nande och pånyttfödelse, slutade med at tillika hämnas. Det kunde icke annorlun da gå. Man säge hvad man vill on den franska revolutionens blodiga ytterlig heter, men äfven dessa egde sina premis ser — man lägger i allmänhet för liten vi deruppå — och slutledningen var så natu lig, att hvarje annan skulle i sjelfva ver ket varit rentaf omöjlig. Menniskoslägte består icke af englar, halfva delen af men. niskans varelse är djur. Det finnes en gräns för allt tålamod, och harmen inträder der : stället. Tillfällen gifvas, der icke blott denna harm är berättigad, utan der sjelfva raseriei är oundvikligt. Dessa tyska furstar och statsmän, hvilka nu så lättsinnigt eller högmodigt trotsa och håna allt politiskt sundt förnult, alla det eviga rättas grundsatser, sjelfva upplysninen, besinna icke tillräckligt hvilka spöken e frammana. Och Frankrikes kejsare skall akta sig, att för länge innesluta sig i sin stumma betänksamhets skal, och Englan lorder skola icke tro sig alltför trygga isin sjelfviskhets hvitmenade palatser. Icke blott enstaka individer, utan folken i massa skola en gång komma till den reflexion, att hela denna gammaldags diplomati icke är i stånd till att garantera verldens fred, att alla dessa härar ännu alltjemt blifva missbrukade till ändamål, som förnedra dem i stället för att hölja dem med ära?, att dessa statschefer icke uppfylla någon samhällside, utan t om fortfarande ställa sitt personliga privileium öfver allt samhälle, till och med emot etsamma. Och när timman slår, då denna reflexion vaknar i millionernas sinne, då kommer efterräkningen. Vi alla, som önska en jemn, fredlig och lugn utveckling af det europeiska samfundsskicket. vi som vaggatl oss i hoppet om ati styrande och styrde skulle för framtiden gå hand i hand till uppnående af det allmännas och enskildas Tycka under skyddet at en stadgad civilisation och vissa orubbliga rättsgrundsatser, vi, som icke hylla den förtviflade läran: 7ju argare, desto bättre!?, vi kunna ieke annat än med bekymmer s makten missbruka sina ögonblickliga fördelar, missförstå sin bestämmelse och genom tterligheter af godtycke sjelfva bana vägen ör ytterligheter af politi endetta?. Men när det lyckats vissa furstliga förblindelser och lystnader att vända upp och ner på allt rättstillstånd, att spränga alla högre politiska lagars band, att släppa barbariet åter löst och med storartade föredömen af förakt för mensklig ordning gifva äfven de allra sämsta drifter fritt spelrum, och när det derefter en gång förr eller sednare inträffar, att de lössläppta elementernu vänd sina vågor tillbaka mot dem, hvilka s dem i rörelse, när folken, hvilka dock ytte vilja ha fred, möjligen finna i sitt int att undanrödja hindren derför och utts deras myndighet, hvilka endast göra all i oredan och för dynastiska galenskaper uppoffra hela folkslags välfärd, må man då icke alltför mycket förvånas, utan snarare vara väl förberedd derpå, om i vedergällningens timme det åt gamla historiska institutioner måttas ett slag, som ej blott skakar, men fäller. Orv. Odd.