högsta grad ytlig uppfattning, om man tror sig bäst kunna framställa honom monumentalt genom att helt enkelt gifva en bild af det personifierade öfverdådet. Det finnes flera andra och högst betydelsefulla momenter uti Carl XII:s personlighet, som icke få uppoffras för att åvägabringa en ytlig effekt af det braskande slaget. Iljeltemodet är visserligen det mest framstående; men man får dervid icke för det fysiska modet, som visar sig genom ett -Joförskräckt framrusande under ett kulregn, -glömma det hjeltemod af högre art, som lät honom oförskräckt kasta sin handske åt det orättfärdiga våldet, som gjorde att han tänkte stort om förmågan hos en ringa här, då den kämpar för en rättvis sak; dermed sammanhänger ock denna ståndaktighet, som Jaldrig svigtade, aldrig uppgaf hopp och förI tröstan, äfven då allt tycktes vara förloradt och som i många fail urartade till denna orubbliga envishet, som utgör en af hans karakteristiska egenheter och som i jsödern förvärfvade honom tillnamnet 7jernTI hufvudet?. Härtill kommer detta allvar och denna enkelhet i karakter och yttre väsende, hvarigenom Carl XII framstår såsom en så egendomlig företeelse midt uti ett tidehvarf mn falskhet, flärd, affektation och förkonsting. En staty af Carl XII, som i någon mån skall kunna sägas vara en monumental bild af hans historiska personlighet, måste efter vår tanke närmast ansluta sig till den koncentrerade karakteristik, som lemnas af skalden i den bekanta strofen: I medoch motgång lika, Sin lyckas öfverman; Han kunde icke vika, Blott falla kunde han. Fasthåller man i någon mån en sådan uppfattning, så blir det ganska påtagligt, hvilka olägenheter som en statue equestre i detta hänseende skulle förete. Carl XI:s gestalt står lifslefvande för folkfantasien, och det är fara värdt att den figur, som man satte HPP på en vildt galopperande häst, icke skulle blifva lätt igenkänlig och öfverensstämmande med den typ, som utbildat sig. Det är eget nog att denna folkfantasiens typiska bild alltid framställer hjelten till fots. Fill någon deltorde detta komma deraf, att i de stora momenter af hans krigiska bana, som äro mest karakteristiska eller stå mest lefvande för folkfantasien, han icke var till häst, såsom till exempel: landstigningen på Seländska kusten; det ögonblick då bomben slog ned i hans ttilt, under det han dikterade ett bref; kalabaliken i Bender 0. s. v.; ja, äfven i den krigiska scen, som blodigt ändade hans bana. Men dertill kommer, att det karakteristiska i denna enkla, smärta, men fasta gestalt, som har sin tyngdpunkt i sig sjelf, 1 väsentlig mån mäste gå förloradt, om han lyftes upp på en galopperande häst och för sin hållning sättes i beruende af dennes rörelser. Figuren skulle, satt i förhållande till hästen, förlora den prägel af kolossalite, som så väl egnar sig för Carl XI. Med den naturalistiska uppfattning, som numera med fullt berättigande gör sig gällande inom skulpturen, skulle hästen, utförd med urtistisk bravur, blifva en alltför väsentlig del i konstverket, i viss män skymma liguren och göra intrång på dess anspråk på uteslutande betydelse och uppmärksamhet. Det händer lätt, att karakteristiska yttranden af snillrika män bli så ofta citerade, att de slutligen urarta till bannalastickord, som användas likt och olikt, med fullständigt missförstånd om deras betydelse. Bland sådana är det allbekanta Sergelska 7tusandjeflu?. Sergel, som hade mejseln, men icke ordet i sin måkt, då det var fråga om det konstsköna, ville dermed beteckna det onämnbara och obeskrifliga något, som bär vittne om snillets himmelska eld, som skiljer det sanut originella konstverket från det präktigt eller flitigt utförda machverket, som gör det till en verklig skapelse, till ett natum, sed non factum. Förestiäller man sig åter, att den store skulptören med sitt uttryck -afsett det hejdundrande eller braskande, på stark yttre effekt beräknade, så misstager man sig mycket; han var på praktisk väg alltför mycket förtrogen med konstens väsende och plastikens lagar, för att göra sig skyldig til en sådan ensidighet. Det 1860 så i sakens natur, att det knappt torde behöfva nämnas, att Carl XII måste framställas i sin enkla, allbekanta drägt, utan några manteldraperier. Skulpturen har i våra dagar, genom flera utmärkta mästares föredömen, vuxit från den gamla fördomen om nödvändigheten af en dylik drapering. Mvändningen, att figuren kommer att förefalla enkel och torftig för ögon, som vant sig vid de obligata statymuantlarne, förfaller af sig sjelf, då just det enkla, knappa i hela gestalten hörer med till den oundgängligaste karakteristiken. För svenska ögon skall den karolinska drägten icke te sig säsom oskön och oplastisk. Schwanthaler har uti den kolossala staty af Carl XII, som finnes uppställd uti tronsalen i Mänchen, gifvit ett ganska talande vittnesbörd derom, huru manteln förtager det egendomliga i Carl XII:s drägt och figur. Vi hafva redan antydt, att det är skäl att göra statyen så kolossal som de tillgängliga medlen och lämpligt afseende på den plats, der den kommer att resas, det medgifva. Den metod, som på sednare tiden användts å ett och annat håll, att sätta monumentala statyer så högt upp, att de måste betraktas ur en falsk synpunkt och den sanna effekten helt och hållet går förlorad, förmoda vi här icke kunna ifrågakomma. ltt enkelt arbetadt granitblock torde vara den lämpligaste piedestalen. Inskrift och prydnader ä densamma äro helt och hållet obehöfliga. Bilden bör tala tillräckligt för sig sjelf. Porträttmedaljonger å piedestalen synas vara föga lämpli a. JEnsam var han, såsom det heter uti skaldens qväde. Han är visserligen omgifven af denna karolinskara, hvars hufvud och tillfyllestgörande representant han är; men inga finnas bland hans samtida, som till honom och hans lefnadsbedrift stå i samma förhållande, som Axel rn