STOCKHOLM den 16 April Utrikes korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) Wien den 6 April. I förgår gaf den påfliga nuntien 1 Paris en diplomatisk diner, på hvilken han tillkännagaf för sina gäster, att påfven enligt bref från Rom af den 30 Mars åter befinner sig bättre och att man snart kunde hoppas på hans fullkomliga tillfrisknande. Enskilda underrättelser från personer, som stå Vaticanen nära, äro ej alldeles öfverenssstämmande härmed. Pius IX måste gå på kryckor, och hans ymnigt strömmande tärar, då han på påskdagen i det inre af Peterskyrkan uttalade välsignelsen, föreföllo mången såsom ett förebud till hans annalkande upplösning. En i Rom i de första dagarna af denna månad spridd tidning, som utgafs af den hemliga nationalkomiten påstår väl, att påfvens sjukdom kan fortfara länge ännu, men bestrider att hans tillfrisknande är möjligt och säger att fransmännens kejsare vid det nya pårvevaet skall beherrska konklaven, upphöra att beskydda den verldsliga öfverhögheten öfver Patrimonium Petri samt öfverlemna Rom åt italienarne. Dessutom ID Hj IN ATA 0 — KR jr — br lärer PiusIX:s efterträdare få undvara Petersjs penningen och de öfriga kärleksgåfvor, som den katolska kristenheten nu skickar till Rom i traditionel sympati. Den sednaste förutsägelsen lär väl säkrast slå in. Ty att den romerska skattkammaren redan nu lider en känbar brist, är bevisadt genom det påfliga reskript, hvarigenom det förordnas att ett statslån på 40 millioner skall tagas till bestridande af förvaltningskostnaderna. Hofvets i Wien och det af grefve Rech-j berg ledda statskansliets uppmärksamnet är delad mellan Rom och London. Bulletinerna öfver påfvens helsotillstånd och berättelserna om Garibaldis intåg i Southampton ha på de sednare dagarne afvaktats med feberaktig oro inom vår officiella region. Det tröga österrikiska sinnet har ännu svårt att begripa, huru det praktiska, nyktra och konservativa England kan egna hjelten från Marsala en så förunderlig entusiasm. Hvad som karakteriserar Garibaldi, är just hans sublima förakt för de menskliga förhållandenas lumpna, affärsmässiga sida, hans högsinnade, om man så vill, äfventyrliga själ, som i en handvändning vann två konungariken och grundlade sitt fäderneslands enhet, under det att de beräknande och välvisa engelska statsmännen betänkte sig, om de skulle understödja det nya konungariket eller förråda det till Österrike, hvilket land England vant sig att betrakta såsom sin kontinentala krigsmakt. Och denne underbare man, hvilken framgången, som bländar mängden, öfvergifvit alltsedan lejonet blef bitet af den piemontesiska räfven vid Aspromonte, möttager det engelska folket med öppna armar och ohycklad entusiasm! När han landsteg i Southampton, störtade menniskofloden emot honom. Alla ville se honom, vederqvicka sig af hans fasta blå ögas blick och visa honom för barnen. En ung engelska knäföll för honom och önskade honom på renaste italienska ett välkommen, på hvilket man hörde att det kom från hjertat. Man ser redan nu, att Garibaldis resa i England skall likna ett triumftåg. Öfverallt föranstaltas meetings för att fira honom. Handelskamrar, korporationer af arbetare och lärda samt andra sällskap förbereda adresser likasom åt ett krönt hufvud. I Guildhald skall en stor bankett hållas till hans ära och alla rikets provinser täfla med hufvudstaden att få såsom värdar mottaga honom. Denna tilldragelse, vid hvilken icke en gång den mest aflägsne åskådare kan förbli kall, uppfyller våra styrande med bekymmer. Man visste väl, att ministeren i Turin, trots sin officiella och af Frankrike ålagda moderation, var beredd på hvarje eventualitet och att Garibaldis vänner på den Apenniniska halfön med hvarje dag organisera sig allt kraftigare. Men man tröstade sig med, att de båda partier, hvilkas enighet för 5 år sedan förenade en stor del af italien till ett stort konungarike, stodo nästan fiendtliga mot hvarandra. Krigsministern, general della Rovere, hade ju aflått ett cirkulär till alla regementsbefälhafvare, med uppmaning att hålla ett vaksamt öga på de f. d. frivilliga, på det de ej måtte förleda soldaterna att desertera. De båda partierna täflade i ömsesidig misstänksamhet och tycktes vilja på det påtagligaste sätt bekräfta Lamartins ord: Le soupgon est Farme deg partis ! Under det att de inskränkta sardinska byråkraterna behandla sina motståndare, Garibaldianerna, som om de vore landets fiender, påstår handlingspartiet, att Cavours Epigoner icke ha hjerta för Italiens enhet och äro i stånd att i nödfall uppoffra Neapel och Sicilien åt Muratististiska anspråk, om de genom detta landsförräderi kunde med fransk hjelp erhålla Venetien. Denna tvedrägt mellan de italienska partierna hade kommit Österrike till godo, och nu ser det ut, som om Garibaldi i England sökt och funnit den stödjepunkt, från hvilken han skall gifva den atmattade italienska revolutionen en ny, farlig ansats. Man fruktar allvarsamt i Wien, att Victor Emanuel, för att icke ställas i skuggan af Garibaldis stora personlighet och popularitet, skall vara böjd för att komma öfverens med denne och åvägabringa en ny allans mellan det piemontesiska röda korset och den röda skjortan, mot hvilken belägringstillståndet i Venetien skulle befinnas vanmäktigt. Hittills har en uppresning i Venetien blifvit förhindrad endast derigenom, att venetianarne icke velat våga en förtviflans strid. Sjelfva den hemliga nationalkomiten hade försäkrat dem, att deras befrielse blott var en fråga för en kort tid, hvilken icke skulle kräfva några utomordentliga offer, om de förstodo att vänta. En liberal ungersk publicist, som vistas i Florenz och en bland dem hvilka grundliast känna Italien, har i dessa dagar oförstöldt förklarat, att revolutionen icke längre ry ov . na Ad Aon talrika vene