(nsändt.) Länslasarottet I Kalmar. Under den diskussion, som på de sista åren hållits rörande länslasaretternas utvidgning och förbättring, synes den åsigt alltmera hafva gjort sig gällande, att dessa inrättningar kunna och böra vara föremål hufvudsakligen för landstingens omtanka. Denna åsigt torde ock vara den rätta; men just derföre och då landstingen äro unga institutioner, som icke ännu kunna halva satt sig in i detta angelägna, men för många friska menniskor ännu okända ämne, torde det vara lärorikt att få veta huru det tillgår vid ett kändt länssjukhus, emedan det kan vara en möjlighet att äfven andra kraftfulla styrelser handla i samma anda. Från och med är 1857 började antalet veneriska patienter vid länssjukhuset i Kalmar icke obetydligt sjunka, hvarigenom det blef en möjlighet att vårda så mycket flera personer på lasarettsafdelningen. Så t. ex. vårdades 1854 på lasar.-afd. 33, på kurhus-afd. 256 1859 1422, 112 1860 . 140, 121 Lasarettsafdelningens patienter hade sålunda på några få år fyrdubblats. Dess egna inskränkta tillgångar hade dock ej räckt till att betäcka kostnaderna för detta ökade antel patienter, hvarföre direktionen anlicirade af kurhusmedlen, såsom brukligt är vid de flesta lasaretter i riket. Kongl. kunigörelsen den 24 Febr. 1860, der det heter, att hvad af kurhusmedlen icke är för vePneriska smittans hämmande erforderligt fär — —-användas för allmänna helsovår?den i länet, särdeles såsom bidrag till beYstridande af lasarettens utgifter för svårare mekador och sådana sjukdomstillfällen, som ?fordra kirurgisk behandling?, rättfärdiga ett sådant förfarande, hvaremot revisorerna också aldrig gjört någön enmärkning. Men