Om än storken redan är kommen och spatserar omkring i ängarne på Als, så vil våren dock icke infinna sig. De sista da arne ha bragt oss flera graders köld. V: unna öfverallt ifrån skonsarne se de fiendt liga posterna gå och frysa, gnugga hän. derna, draga näsduken upp öiver öronen. och ila med hastiga steg fram och tillbaka på posten. Jag tror dock att våra väl för plägade och med yllepersedlar försedda soldater lida mindre än preussarne af vädrets stränghet; ty sundhetstillståndet hos oss är ju mycket tillfredsställande. Det synes, att döma efier fiendens tilltagande oro, att konferensen närmar sig. Det skulle ju vara lyckligare för Preussen att kunna uppträda på konferensen som segerherre än som en seg belägrare, men å andra sidan torde det vara god grund för det antagandet, att Preussen icke för en så liten landremsas skull, som den af oss besatta delen af Sundeved, vill låta tusentals af sina soldater blöda på valplatsen. Man säger, att Preussens ära fordrar en sådan seger! Men skulle det, trots all belägring, stormning och manspillan icke lyckas fienden att taga våra skansar, så skulle ju hans ära lida långt större men än om han förklarade, att han för att skona menniskolif icke vill försöka att forcera ställningen.? I bref från Sönderborg till Köpenhamnstidningar har mycket berömts det vackra sätt, hvarpå preussarne fört danske löjtnanten Bluhmes lik genom förpostlinien, och de prisas för att de hade prydt kistan med kransar och klädt den med Dannebrogen. Nu har det dock blifvit upplyst från Flensborg att det icke är preussarne som gjort hvarken det ena eller andra, utan att det varit danska herrar och damer i Flensborg som visat den sista hedern åt den för fäderneslandet stupade krigaren. Till ?Berl. Tidende? skrifves från Als d. 6 dennes: Sönderborg ligger öppet och oskyddadt mot hvarje fiendtligt skott. Det är icke någon befästad stad, det veta äfven preussarne, som säkerligen hafva hvarje skans och hvarje batteri uppskrifna, och hvar dag kunna räkna dem uppe i det lilla titthål, der deras observationspost sitter i Satterups kyrktorn. Man behöfver dessutom icke kyr tornen, för att finna hvarandra. En dag stod en person vid qvarnen ofvanför slottet och fördref tiden med att se bortöfver till Broager, huru ifrigt och illa tyskarne sköto. På Broagerskansen stod vid samma tid en fiendtlig officer och kikade på oss. Officeren helsade, den andre gjorde detsamma, derefter lemnade liksom på gemensam ölverenskommelse hvardera sin plats. Alla de af oss anlagda batterierna vända sin front mot Dyppel, intet enda utaf dem har till ändamål att skydda staden; det är brohufvudet, det är öfvergången frågan gäller. Staden sjelf är för ögonblicket en tilltällighet, som ligger utom beräkningen; långa rader af dess hus hafva till och med rifvits ned. Ej heller har någon enda kanon från staden ännu lossat ett enda skott mot fienden, så att det hvarken kan vara tal om utmaning från vår sida eller repressalier från hans. Det är derföre obestridligt, att preussarne genom detta andra bombardement, för hvilket de första gången ansågo sig böra sända ett ursäktande bud, hatva handlat i hög grad ohederligt och emot allt krigsbruk. Men hvad ha väl också humaniteten och det hederliga att gö pd hela kriget, hafva icke våra fiender ständigt förstått att lämpa dessa tvenne begrepp efter det som bäst öfverensstämde med deras egen fördel? Och då vi nu till sist betrakta det resultat, för hvilket alla dessa privatbyggnader och värnlösa invånares egendom blefvo förstörda, hvad är väl egentligen detta? Hvilken verkan hafva fiendens fyra eller femtusen granater och dessa annandags gäspande ansträngningar utöfvat? Noga räknadt, tum för tum, är det i afton samma afstånd mellan den fiendtliga linien och våra skansar, som i lördags, före bombardementet. De hafva nu i tvenne månader legat utanför Dyppel och kikat på oss, den ofta omtalade Spatzierfahrt durch Schleswig? har således ändock haft litet andrum.?