mig och polispersonalen utså, åter skall vika för I de känslor af välvilja och förtroende, som mellan polisen och befolkningen bör vara rådande. Stockholm den 2 April 1864. Adolf Wallenberg. Sedan vi nu meddelat hr Wallenbergs rapport i sin helhet tillåta vi oss att vid densamma göra några erinringar. Det lärer vid läsHingen af denna rapport icke undfalla någon, att den helt och hället bekräftar, hvad som förut varit allmäntbekant, att uppträdena den 13 och 14 endast och allenast voro riktade mot polisen och voro uttryck af den mot polisen då rådande förbittring. Icke heller torde någon förbise, att hr Wallenbergs hela bemödande går derpå ut, att genom anförande af oriktiga och öfverdrifna uppgifter i tidningarne Gamla och Rätta Fäderneslandet söka bibringa allmänheten den öfvertygelsen, att förbittringen mot polisen var framkallad genom dessa tidningars agitation, icke genom polisens egna våldsbragder, hvilka polismästaren väl icke dristar alldeles förneka, men till hvilka han förmenar det numera vara utredt, att jemförelsevis ett fåtal bland polispersonalen och deras tillfälliga biträden gjort sig saker. Det fordras onekligen en icke ringa grad af, lindrigast sagdt, oförsagdhet, för att i afseende på fakta, dem en god del af hufvudstadens invånare med egna ögon bevittnat, framkomma med ett påstående, sådant som det sistnämnda. Hr Wallenberg anförer till stöd för detsamma, att blott 15 angilvelser om våld af polispersonalen inkommit till följd af öfverståthållarens uppmaning i detta afseende; men han låtsar icke om de mångfaldiga förhållanden, som afhållit de förorättade att söka genom angifvelse vinna upprättelse. Det första och förnämsta skälet är naturligtvis den obenägenhet som råder hos folk i allmänhet att sjelfmant och utan nödtvång uppträda inför domstolarne och der föröda en för de fleste dyrbar tid. Dernäst har inverkat öfvertygelsen derom, att angifvelsen till ingenting tjenade, då, i de flesta fall, ingen bevisning kunnat åstadkommas, ty, såsom det nogsamt visat sig af berättelserna om förloppet vid polisens öfverfall, konstaplarne och deras iträden lemnade de öfverfallne ingen tid att taga kännedom om hvilka våldsverkarne voro, och i fall de igenkänts, har en förfördelad, som ensam gick sin gata fram, ingen bevisning att förebringa emot våldsverkarnes nekande. Vidare har ledningen af de undersökningar, som egt rum angående verkligen gjorda angifvelser, icke varit af beskaffenhet att uppmuntra andra personer att söka genom öfverståthållareembetets medverkan få de brottslige upp täckte och till ansvar befordrade. Hr underståthållarens bemödanden att söka uppleta ursäkter för våldsverkarne skulle hatva varit fullkomligt på sin plats om de gjorts af en de tilltalades advokat, men deras lämplighet synes oss minst sagdt tvifvelaktig från dens sida, hvilken för tillfället representerat den embetsmyndighet, som sjelf uppmanat de förfördelade att göra angifvelser och dermed åtagit sig förpligtelsen att, såvidt på densamma ankomme, försöka skaffa dem rätt. Vi erinra exempelvis dels om den af intet enda under ransakningen upplyst förhållande föranledda frågan till en af de klagande, om han icke möjligen, genom att, då han reste sig upp, ha svängt med sin käpp, kunde ha retat konstaplarne, (mannen i fråga hade, såsom det upplystes, alldeles icke vid tillfället haft och plägar aldrig bära käpp), dels om det egendomliga bemödandet att lägga en annan klagande till last att ha käbblat med polisen, en för öfrigt i vår brottmålslag hittills okänd förseelse. Symptomer ha heller icke saknats! dertill, att de klagande kunnat löpa risk att blifva sjelfve förvandlade till anklagade, ett äfventyr, som icke är ringa då polispersonalen vittnar i egen sak. Den omständigheten, att blott 15 angifvelset inkommit är således ett mycket klent stöd för påståendet att polisens våldsbragder voro hlott tå till antalet. De i vårt blad meddelade uppgifterna på antalet af dem, som å fältskärsstugorna hade måst söka vård för dem tillfogade sroppsskador, har nödgat hr Wallenberg att icke med tystnad förbigå detta vigtiga bidrag till dessa dagars historia. Men paienterna voro blott? 35 den ena dagen och Pendast? 21 den andra, förklarar Tr W., om synes betrakta detta antal såsom en ren obetydlighet. Sannt är också, att let går mycket blodigare till på t. ex. somiga bataljdagar vid Dyppel, och att de såade här voro en obetydlighet i jemförelse ned offren för Junidagarne i Paris, men när var lyckligtvis hvarken krig eller uppor förhanden, och vi tro fortfarande att let faktum, att omkring 50 personer blefvo å illa åtgångna, att de måste söka fältkärs hjelp, är ett ganska talande vittneswWrd om ER skala. i hvilken våldshrao. — ta -— ben o vm nn mn RAR Na cm tftövm mm -K