tet, hvarmed fienderna, isynnerhet preus sarne, gingo tillväga, uppstod likvä icke något bekymmer för graimonum entet Grafvens frid plägar ju vura helig och okränkbar till och med hos icke-kt folk, än mer då hos en kristen och civ serad nation, Man väntade att den preussiske fältherren skulle sätta en hedersvaukt vid grafven; ty tappra krigare bruka hedra hvarandra, och den fallne fienden är icke längre fiende, han blir en vapenbroder och krigskamrat. Man väntade ulltså utt det skulle blifva satt en vakt för grafven, dels för att hedra de fa!lne, dels ock för att förekomma att några af de otvannämnde vilda banden ifrån Holstein och Hamburg skulle bryta in och tillfoga monumentet ska Men, långtifrån att hedra eller skydda gr ven, ha preussarne sjeliva skändat kyrkogården och kränkt grafvens frid. De ha örtrampat de dödas grafvar och förstört monumentet. Lejonet är lemlästadt, nedstörtadt tiil jorden och bitarne bortförda. Allt, ända till den sistasteneni piedestalen, är undanröjdt. Genom detta nidingsdäd ha reussarne satt kronan på sin brutalitet i blesvig, och gjort sig värda att kallas Europas nya Vandaler. Luropas folk skola, i det som här blifvit ramstäldt, erhålla en sammanträngd bild ai Danmarks ställning och dess mäktiga tienders laglösa, på en gång illistiga och bruala beteende. Danmark gaf etter så länge det kunde, för att undvika kampen, men vödgades till sist värja sig, huru stor än ;fvermakten var, ty det gällde både äran och existensen. Det kämpar ännu och skall ortfara att kämpa af yltersta förmåga och ill yttersta gränsen af sina krafter; ty det ill icke vara Tysklands 1. Men Dannark står ensamt. Det deltagande och den ympati, som det funnit hos så många af suropas folk, har stärkt och uppmuntrat let under sin hårda kamp. Men det vänar i den sista skickelsedigra timman, om let icke skulle vara en bland Europas reseringar, som hade samimna känsla och vilja om fulken.?