mande land, icke störa den borgerliga ordningen i större omfång, än som vore nödvändigt för att uppnå det militära syftet. Den skulle alltså icke afsätta eller förjaga landets embetsmän och de lokala myndigheterna, så framt dessa förklarade sig villiga att underkasta sig krigsmaktens befallningar. Skulle likväl den fiendtlige generalen finna nödigt att aflägsna en eller annan embetsman, som ej kunde anse förenligt med sin trohetspligt emot sin konung att utföra de befallningar han erhölle af den faktiska makten, så skulle detta ske utan annan olägenhet för en sådan än mistning af embetet; han skulle ej vara blottställd för fängelse och personlig misshandling emedan han icke ville handla emot ed och samvete. Ån mindre borde den militära bestyrelsen, enär dylikt bör ligga alldeles utom dess militära ändamål, gripa in i landets institutioner, blanda sig uti kyrkooch skolväsendet, lagskipningen, den allmänna borgerliga förvaltningen, och allraminst borde den vända upp och ned på det hela, ty sådant skulle blott åstadkomma en allmän villervalla och kunde blott ha en betydelse ifall man hade andra syften än de militära. Och när allt detta gäller i de fall då kriget går ut på eröfring, så äller det ännu långt mera i närvarande all, då landet icke skulle eröfras af Preussen och Österrike, utan, som de säga, lagas i pant, för att nödga den danska regeringen till uppfyllandet af vissa förmenta förpligtelser. Panten borde ju återställas oskadad, oförminskad och oförfalskad när det som man fordrade hade blifvit uppfyldt. Det syntes ock i början, som om fältmarskalken Wrangel och oreussiska civilkommissarien Zedlitz hade i sinnet att handla efter de grundsatser, som allmänneligen följas vid ett lands ockupation under krig emellan civiliserade makter. I deras officiella tillkännagifvanden, som voro bestämda att läsas icke blott i Slesvig utan äfven i utlandet, förklarade de, att konungens af Danmark regeringsmakt i hertigömet Slesvig väl vore suspenderad, men att de för hela civilstyrelsen bestående lagar skulle förblifva gällande, för såvidt icke afseende på krigsoperationernas säkerhet kunde föranleda undantag, samt att hvarje embetsman, som afgåfve en skriftlig förklaring om att han, så länge landets ockupation fortfore, ville underkasta sig den kommenderande öfvergeneralen och regeringskommissarierna, kunde göra räkning på skydd och understöd i sin embetsutöfning. Man förbjöd ock politiska demonstrationer både i tysk och dansk riktning. Det ser likväl ut som om det någon tid verkligen varit civilkomissariens allvar att iakttaga ett sätt, som förestafvades af rättvisa och allmänt gällande grundsatser. Flera tecken antyda detta. Strax efter de preussiska och österrikiska truppernas inmarscherande i Slesvig egde på ilera orter i den sydliga delen uf Slesvig och en del af vestkusten, dels i städerna och dels på landet, tumultariska uppträden rum, hvilka voro emot embetsmän, om hvilka man visste att de icke ville hylla pretendenten eller deltaga i andra upproriska handlingar. Detär bevisligt ) att dessa uppträden framkallades enom stora pöbelmassor af åtskilligt slag, vilka omedelbart efter den fiendtliga armåens inmarscherande inströmmade sunnanifrån, d. v. s. från Holstein och isynnerhet från Hamburg, som synes ha varit den förnämsta samlingsorten. En del besoldades formligen af hemliga agenter. Då nu de till en del drefvos fram genom pengar, så kunde deras ifver ock stundom dämpas genom samma medel. I Hasum trängde de sålunda in i en dansk embetsmans bostad. Han hittade på att ge hvar och en af dem 16 skillingar. Detta tillfredsställde dem; de lemnade huset och låto honom vara i fred. I allmänhet visade de sig dock mera nitiska att sköta det dem anförtrodda värf, och följde sina instruktioner. De förbundo sis med de enstaka illasinnade, som funnos på hvarje ort, och fördrefvo med hot och våld danska regeringens embetsmän. Det är bevisligt, att särskildt flere prester ha blifvit på detta sätt fördrifna tvärtemot deras församlingars önskan och vilja. Vildt gick det isynnerhet till i köpstäderna på sydvestra kusten, i Eidersted och amterna Husum-Bredsted. En del af de härifrån fördritna embetsmännen vände sig med klagomål till den preussiska regeringskommissarien. Han uttalade i starka uttryck sitt ogillande af hvad som händt; och ieke allenast detta, utan han ut fiärdade derjemte fullmakt för tvenne af de fördrifna embetsmännen, Meny och Schätze att återinsätta alla de på ett tumultuariskt sätt afsatta embetsmännen i deras befattningar, och far dem skrifvelser till de militära befälafvarne, hvari det ålades dessa att lemna militärisk handräckning i fall det behöfdes. Ett annat säkert tecken på att det icke låg i v. Zedlitz ursprungliga syften att revolutionera Slesvig, framgår tydligen af hans första bestämmelse angående Flensborgs lärda skola och realskola. Rektorn vid denna skola utvecklade för honom, att skolan erhöll sina lärjungar ifrån det blandade distrikt i Slesvig, hvarest både danska och tyska talas och hvarest båda språken ha lika rätt, och att i följd häraf båda språken be gagnades vid undervisningen, i det vissa läroämnen voro bestämda för det ena språket, vissa åter för det andra. v. Zedlitz fann denna ordning alldeles svarande emot förhållandena, ändamålsenl g och riktig (hvilket den ock är) och befallde, att undervisningen i Flensborgs skola skulle fortsättas alldeles på samma vis som hittills. Bit tredje tecken på regeringskommissariens ursprungliga mening, är att han träffade aftal med med presidenten för högsta domstolen i Slesvig om nedsättandet af en komitt, som skulle anställa undersökningar om de skamliga oordningar, hvilka egt rum.? — (Forts. x) Hvad som här och i det följande anföres grundar sig dels på kända fakta dels på wvittnesförklaringar, afgifna inför rätten under edlig förpligtelse. EEE Underrättelser från Danmark, Öfverkommandot har den 31 Mars utfärdat en kungörelse om sättet, hvarå personer och fartyg må få landa vid eller be