VINCENZO. ROMAN I TVENNE DELAR GOVANNI RUFFINL (Förf. af Doktor Antonio, Lavinia m. fl.) På monumentet skulle Barnabys namn stå under hans husbondes, likasom det äfven hade sin plats i alla samtal om denne hans kära aflidna herre. Vi torde icke behöfva säga att det aldrig nämndes annat än med känslor afaktningsfull tillgifvenhet och saknad, isynnerhet af Vincenzo, som hede fått en ny tacksamhetsskuld till den femle bepröfvade vännen efter hans död. sitt testamente, som var deponeradt hos en notarie i Ibella, hade nemligen Barnaby gjort Vincenzo till sin enda arfvinge till alla sina icke obetydliga besparingar. Rosa insåg ganska väl att hennes man icke kunde mera lefva utan själens än kroppens föda; då hon ansåg honom i stånd att lösa, ekref hon derför till markisinnan, med hvilken hon ibland korresponderade, och bad henne skicka sådana tidningar, Proschyrer och böcker, som markisinnan irodde kunna vara i Vincenzos smak och intressera honom. Och sålunda kom det sig att Rosa tidigt en morgon kom in till ein man med förklädet fullt med tidningar och böcker af alla möjliga format, hvilka hon strödde ut på sängen, och sade till svär på hans frågande blick: Gissade jag inte rätt att du skulle bli glad att få se huru det står till ute i verlden ?4 Jot, svarade Vincenzo; men det finnes intet nöje så stort att jag skulle vilja förskaffa mig det, i fall det kunde göra dig det ringaste obehag. Jag önskar att det måtte bli en klar och afgjord sak oss emellan, sade Rosa, Satt ingenting som du har nöje af kan vara ) Se A. B. nir 1—17, 19—34, 36—41, 42—45, i. DD 5, 55, 57-—60, 63, 65. 68-70, 72—75 och 77.