I IALLTER ILEIDACHET Kö: oe fåTELCIUPpEra ARR: Eee PIYGETRIEUT Hjortslägtena saknas fullkomligt. Bland fåglarne förekommer här den egentliga Strutsen, jemte andra talrika och utmärkta fågelformer såsom I Perlhöns, Buphaga, Lamprotornis och de vackra Musophagierna, som äro gröna med i hvilande tillstånd förtäckta högröda vingar. De tre öfriga zoologiska veridsdelarne äro till sin djurverld mera beroende af det nära sammanhanget med andra och tyckas till följd deraf visa mindre utmärkta egenheter. Af dem är den Sydasiatiska eller Indiska rikast ibland all förmer; den har öfverensstämmelse med alla de öfriga och har dessutom mycket fö eget. Den framstår nästan som en centralregion. ifrån man stas att tro hela den öfriga jordytans djurverld vara utgången; och hirigenom blir den lika egendomlig som någon ananfördes några likheter emellan denna och Afrika; de med Nordasien och Europa äro föga mindre; och med australiska, till och med sydamerikanska, former har man äfven funnit öfverensstämmelse, både bland lefvande och utdöda djur. Egna för Sydasien äro dess flerfaldiga former af apor. de indiska hjortarne med styft hår och endast tvågreniga horn, de många praktfulla hönsfåglarne (såsom vildhöns, argus, påfåglar, fasaner) o. s. Vv. Den niästliggande zoologiska verldsdelen, som består af mer än halfva Åsien, hela Europa och norra Afrika, utmärker sig genom sina idislande djur, hvaribland särskildt fåroch get-slägtena, hjortar med mänggreniga horn och sprödt cellrikt hår. Bland fåglarne förekomma här riporna, orrar och tjädrar, de jemnförelsevis talrika och utmärkta sångfåglarne af slägtena Sylvia, Luscinia m. fl. och vår vanliga , den ojemförligt bästa sångaren ibland sina samslägtingar, som äro ganska talrika i de heta länderna, men ha skrikande eller bullrande läten. Han är den ende bland slägtet som tillhör den nordliga regionen, men bebor den hel och hållen — från England till Östra Siberien -— under den tid då han sjunger. Den öfriga tiden, då han tiger, vistas han inom den heta zonen — i Afrika och Indien. Nordamerika tycks bland alla ha den minst egendomliga djurverlden. Det visar en mängd former som öfverensstämma med dem i Europa och Asien, och hufvudmassan utgörs af arter som äro närstående med dem i Sydamerika. — Dock finnas äfven här flera egna, t. ex. den renhorniga antelopen, några besynnerligt danade djur, som äro närslägtade med våra mullvader, kalkonslägtet, o. s. V. De tre sydligaste verldsregionerna äro, enligt det nu anförda, mest olika sinsemellan. Ingen enda art och knappt nägra få slägten finn: åtminstone ur de högre djurklasserna, som gemensa! faller I aflägsna från hvarandra: men mera ovintadt är att finna lika stora och lika tvärt begränsade olikheter emellan närliggande zoologiska verldsdelar, och isynnerhet emellan den indiska och den australiska, hvilka nästan sammanstöta. Af den stora indiska ögruppen har nemligen, såsom nyss anfördes, den större, vestliga delen, med Java. Sumatra, Borneo och Filippinerna, en fullkomligt indisk natur — med elefanter, indiska hjortar apor (hvaribland orangutang och de s. k. långarmade aporna), 0. 5. men de öar m ligga öster om Borneo ha en australisk fauna. Endast Celebes, som ligger närmast och blott skiljes från Borneo genom ett 15 till 20 svenska mil bredt sund, har en inblandning af några få indiska former af högre djurslägten: men på de derefter följande Moluckerna, , Nya Guinea, 0. 8. r faunan rent australisk och består af pungdjur, casvarier, paradiståglar, m. m. — Då man 3 ; Zz ro a för 2ne ibland dem. Detta föreI ej så besynnerligt när de äro långt på kartan ser Borneo och Filippinerna ligga vida ängre från hvarandra och från Java och a än från de östliga öarne som ha australisk fauna, så tycker man sig finna djurverldens fördelning sällsamt oregelbunden, i brist på insigt i grunderna för densamma. Men denna gåta fick sin ning när Wallace be: ärde känna att de östliga öarne åtskiljas från Borneo genom visserligen föga breda, men deremot mycket djupa sund; hvaremot det bredare hafvet mellan Borneo, Filippinerna och Asiens fastland r ganska grundt. En höjning om 50 fot skulle vara fullt tillräcklig att återförena dessa öar med Asien och sinsemellan ; men de skulle likväl då ännu vara genom djupa sund skilda från de ös liga öarne. Det blir häraf klart att orsaken till den fullkomligt olika faunan på de bada delarne af denna ögrupp får sökas deruti att de vestliga öarne, till och med Borneo och Filippinerna, fordom varit förenade med Sydasiens fastland och derifrån erhållit sina djur; hvaremot de östliga öarne sammanhängt med Australien, hvarifrån deras djuriska invånare kommit. Ett sund emellan båda fastlanden, af måhända 10 mils bredd och kanske ännu mindre, der det ena landet dock cj kunnat ses ifrån det andra, var tillräckligt att hindra de flesta landdjurens öfvergång i större skala mellan begge stränderna. En sänkning af denna del af jordytan har i en vida nyare tid upplöst de båda gamla fastlanden till öar. Ett annat exempel på förändradt sammanhang emellan större länder utvisar Norra Afrikas fauna, hvilken, såsom redan är anfördt, liknar Buropas, men icke det egentliga Afrikas. Väl kan anmärkas att i hela Nordafrika (t. ex. i Algeriet) finnas lejon, leoparder, schakaler, hyenor och anteloper, hvilka ej synas tillhöra Europas, utan Afrikas fauna: men denna anmärkning, ehuru grundad, gör ingen väsentlig förändring ifördelningen; ty nyssnämnda djur kunna ej anses för egentligen afrikanska, utan tillhöra de kosmopolitiska slägten, som ströfva vidt omkring och lätt kunna genomvandra öknar eller öfverstiga höga berg, och som derföre infinna sig hvarhelst de träffa sammanhängande land och ej blifva utrotade. Det är t. ex. bekant att den indiska tigern ofta öfverstiger Himalaja och visar sig inda opp i Altai och Caucasus samt inom Siberiens gri ser. Dessutom vet man att några bland de ny nämnda djuren verkligen äro eller varit curopeichakalen träffas ännu i länderna norr om såsom i Dalmatien, och lejonet fanns der ännu under den historiska tiden. Herodot och Aristoteles omtala det. och vi erinra om det Nemeiska lejonet, som dödades af Herkules. Alla de öfriga däggdjuren i Norra Afrika, hvaribland kronhjorten och dothjorten, så väl som den öfriga faunan, tillhöra europeiska arter eller slägten. De kosmopolitiska djuren måste alltså från när man vill finna det karakteristiska i ett lands fauna. De sprida sig ganska hastigt öfverallt der landet är sammanhängande; men i många fall lemnar deras utbredning vigtiga upplysningar. De ha aldrig erskridit den ofvannämnda gränsen emellan Sydasien och Australien, till bevis på att der ej varit sammanhang af land alltsedan den tid. då denna form af däggdjur bildades och spriddes på jorden. — Deremot finna vi en mingd sådana i Norra och Södra Amerika, särdeles af hundoch kattslägtet, och ganska nära liknande det gamla fastlandets vargar, var, kattor och tigrar; och de visa att ett sammanhang har funnits emellan begge fastlanden. Men att ett mellanland, eller kanske två — vid olika tider — funnits till och med inom den varma zonen, der oceanerna nu äro bredast, bekräftas ytterligare af andra likheter emellan djur i Sydamerika samt i Australien och Sydasien, t. ex. några insektslägten och fågelformer i australiska regionen och i Chili. Tapirslägtet förekommer på Sumatra och Borneo samt i Brasilien och på Anderna. Bland det rika förrådet på dylika exempel må ytterligare omnämnas blott ett. men som är något olika med de redan omtalade. Den egentliga fjellripan finnes på fjellhöjden i Lappland och hela Korge så väl som i Norra yssland och utåt Siberien i den högsta norden, hvarest klimat och natur äro sådana som på vår fjellhöjd. Men hon träffas äfven i kalla regioner på Alperna i Schweiz och Tyrolen. utan att nåGoat ctälla fnnes der han förekommer. eller skulle