Vetenskapsakademiens högtidsdag, den 31 Mars 1864. (Slut från gårdagsbladet.) Professor Sundevall yttrade om zoologiens framsteg under året: Öfver djurens utbredande på jorden ha vi under de sednare åren, och särskildt under det sistförflutna, erhållit flera afhandlingar. hvilka framstilla detta ämne på ett sätt som förtjenar allmännare uppmärksamhet. Den som först behandlade Djurgeografien efter allmänpare och högre synpunkter, var Darwin, som i sitt bekanta arbete om arternas uppkomst framställde djuroch växtverlden såsom icke afslutade, utan stadda i en ständigt fortgående utveckling till nya former, i enlighet med våra begrepp om naturen och med betydelsen af det gamla namnet Natura. Han utvecklade nemlien med klarhet den åsigten, som redan långt örut varit af mången insedd eller anad, att djuroch växtarterna förändras under tidernaslopp, så att de nu lefvande äro afkomlingar af former eller arter, som varit med dem olika och nu anses utdöda: samt, att sådana närstående eller naboliga arter och slägten, som nu äro sinsemellan olika, härstamma från gemen föräldrar, och kunna ytterligare, under långa tidymder eller genom nya eller ändrade förhållanden till den yttre verlden, bli ännu mera olika hvarandra. Denna åsigt står i närmaste samband med kunskapen om djurens utbredning på jorden, och bekrittas deraf att. i hvarje verldsdel som blifvit undersökt, har man funnit deutdöda djuren — ehuru olika med de nu lefvande — tillhört just de slägten eller grupper, som äro inhemska i samma verldsdel och träffas der lefvande. — Den har varit mycket omtvistad: den har varit antagen såsom riktig af många och ifrigt bestridd af andra: men den erkännes omedvetet af de flesta och af den stora allmänheten, när man talar om slägtskap mellan djurarter, grannskap mellan slägter, m. m. — uttryck, som sakna verklig betydelse på annat vilkor, än att man dervid, om än mer eller mindre klart, föreställer sig en slägtskap, t. ex. sådan som emellan syskon och syskonbarn o. s. v., i följd af härkomst från samma stam föräldrar. Efter samma åsigt har Djurgeografien behandlats af den genom resor i flera verldsdelar bekante Wallace, som sednast undersökt den hittills föga bekanta djurverlden på Nya Guinea och Moluckerna. En kort framställning häraf torde ej sakna intresse. Då man öfverskådar de nuvarande verldsdelarnes faunor och jemför de djurslägten som tillhöra hvar och en dels fauna särskildt. så finner man snart att olika verldsdelar ha ganska olika djur, men att jordytans fördelning i land och ha? ej alltid öfverensstimmer med djurrikets fördeling i skilda slägten. Europa och Afrika t. ex., äro visserligen ur den fysiskt-geografiska synpunkten väl åtskilda; men vid jemförelse mellan deras djurarter märker man att Afrikas hela norra del — Barberiet till och med Egypten — hufvudsakligen bebos af europeiska eller med dem beslägtade djurarter, hvilka äro ganska olika dem i Afrikas öfriga och största del — söder om de stora öknarne. I en egentlig Djurgeografi blir alltså nödvändigt att skilja Afrikas norra del från det egentliga Afrika, och att sammanställa den förra med Europa. ÅA andra sidan upptäcker man att när man lyckats få en indelning af jordytan som passar väl till en djurklass eller djurgräpp. så befinnes den ej sällan obrukbar när man försöker lämpa den till en annan grupp af djuren eller till växtriket. Dessa och flera andra omständigheter röja att sedan djurens tillkomst ha stora förändringar inträffat i verldsdelarnes utsträckning och gränser, i deras klimat, i spridningen af olika djurklasser eller slägten, m. m.; och det är genom granskning af djurens förekommande och utbredning på jordytan — så väl den nu varande som den forntida -— som vi skola träffa upplysningar öfver dessa stora skiften i vår jords gamla historia. Men det är just härtill som Darwin först och sedan Wallace lemnat flera goda bidrag. Bland de många försöken att indela jordytan i zoologiska verldsdelar eller hufvudregioner antager Wallace. blott med någon ändring eller rättelse af gränserna. den fördelning som för några år sedan uppgjordes ensamt för fogelklassen af Sclater, men som befinnes vara bäst passandeäfven för en allmän djurgeografi. inligt den blifva hufvudregionerna de följande : 1) Sydamerika jemte det egentliga Mexiko, ungefär till norra Vändkretsen; 2) Hela det öfriga Amerika; 3) Europa tillsammans med hela Norra och Mellersta Asien ända ut till Japan, samt Norra Afrika; alltså den vidsträcktaste bland alla dessa regioner: 4) Sydasien till Himalaja, eller Indiska regionen, jemte de flesta bland de stora Ostindiska öarne. (Sumatra, Java, Borneo, m. fl.) 5) Australiska regionen, innefattande östra deden af samma stora ögrupp öster om Borneo, (nemligen Celebes, Moluckerna, Nya Guinea, m. fl.) och nästan hela Polynesien; samt 6) Det egentliga Afrika, eller Negerlandet, söder om de stora öcknarne. Bland dessa zoologiska hufvudregioner är den australiska den med de öfriga mest olika. genom sina alldeles egna djurformer, bland hvilka vi nu endast kunna omnämna några få af de utmärktaste, såsom de talrika pungdjuren, hvilka jemte några få slags råttor och flädermöss utgöra hela däggdjursklassen i denna region, under det att apor, hundoch kattarter, idislande djur och de flesta som äro vanliga i alla andra regioner här saknas alldeles. Småfåglar och kråkartade fåglar ersätta här alla andra egna former, och mest förekomma de s. k. Meliphaginerna, med långt utsträckbar rörformig tunga, försedd med en hårpensel i ändan och danad att uppsupa blommornas honungssafter. Här träffas Casuarinerna och några andra egna strutsformer, samt flera egna former af papegojor, t. ex. de svarta kakadverna, och på de större öarne under eqvatorn paradisfåglar, m. fl. Hönsen ersättas af de besynnerliga Megapodinerna. som ej rufva sin ägg utan likasom amfibierna låta dem kläckas af solvärman. — Vi måste till dessa exempel inskränka den långa listan på egenheterna I dessa trakter. Demäst visar sig Sydamerika mest eget. genom sina sengångare, bältor och myrslokar. sina egna apor, sin egna form af pungråttor (såsom Pi delphis) betydligt afvikande från dem i Australien. Bland fåglarne må här blott näm de