lande: De fattade besluten tillika med en skrift af detta betänkande meddelas den norska regeringen.? Om tingets majoritet östade mot ett sådant meddelande, skulle let vara öfverflödigt att diskutera om prenisserna. Om deremot majoriteten röstade ör meddelandet, ansåg han en provisorisk, uternativ votering ölver majoritetens och ninoritetens premisser för nödvändig, utan 1 utt denna likväl skulle vara bindande. Broch ville helt enkelt utan några premisser a för den kongl. propositionen. Han fannc g föranlåten härtill af komitepluralitetens upp1 fattning af den tanke, som den anser ligga tilll; srund för berörde proposition. Det vore olämpigt aut befara, det en norsk regering skulle i!1 denna fråga hysa någon längre utsträckt krigs-, ifver. Ett sådant uttalande skulle ålägga rege-1 ringen en tillbakadragenhet, som kunde komma r att bli ganska besvärande när det rätta ögonblicket till handling vore inne; hvilket i framtiden kunde lända vårt fädernesland till stor skada. Han kunde ej dela komitns mening, att de förenade rikenas hjelp icke skulle vara af någon väsentlig nytta för Danmark. Han vore visserligen öfvertygad om, att det hade varit ännu nyttigare om vi hade rört på oss förut, men han trodde dock, att vårt understöd ej hel1 ler nu skulle vara förspildt. De nordiska rike; nas förenade flottor borde vara någorlunda tillräckliga till understöd för armåns operationer, ! äfvensom till att verkställa blockaden af de nordj j ; i Å ASA må fan bag tyska hamnarne, och en landtarmå af den styrka, hvarom här vore fråga, borde dock kunna hindra tyskarne ifrån att efter behag öfversvämma hela Jutland; ty deras operationslinie är alltför utsträckt, likasom de äfven äro blottställda för angrepp af farliga flankställningar. Det vore icke troligt, att de tyska härmassorna komma att betydligt förökas. Hade det varit möjligt så skulle nog efter den krigsplan tyskarne uppjort sådant redan hafva skett, danska fastlandet redan öfversvämmadt, och danska armen redan så utmattad, att den skulle ha nödgatsi uppgifva sina fasta positioner. De tyska fält; herrarne gjorde ej afseende på att uppoffra manskap; de sökte blott att få saken afgjord så l! snart som möjligt. Det vore en falsk beräkning att lägga folknummern till grund för en jemförelse mellan olika nationers anfallsstyrka; ; den utgör endast ett moment dervid, och icke lj ens det vigtigaste. Långt vigtigare är den nationella enheten och folkkarakteren. En kraftfull hjelp skulle stärka danskarnes mod, och det kunde ock hända, att stormakterna då torde j finna sig bättre betjenta med att ge sin påtryckning en annan riktning än hittills. Svekes Danmark från det håll. der det hade egt största skälet att vänta sig hjelp, så kunde vi befara, att det skulle se sig nödsakadt att kasta sig i; armarna på en politik, som vår regering stän. digt afrådt ifrån, och om hvilken hon förkla : rat, att den kunde komma att hota våra dyrbaraste intressen. Det vore icke rädligt aw genom Storthingspremisser lägga något band på vår utrikesminister, hvilken hittills med all sin ! försigtighet likväl har förstått att bevara de förenade rikenas virdighet, sjelfständighet och. handlingsfrihet. Denna sjeltständighet nämnes . icke uttryckligen i betänkandet, men genom att! följa minoriteten skall den vara alldeles uppgitven, och vi torde snart befinna oss i den ödmjuka ställningen af beroende bundsförvandter. Det vore ingen ny politik, om hvilken nu är. fråga; vår regering har länge och oförbehållsamt förklarat sig icke vilja tåla inkräktningar : på de utanför tyska förbundet stående delarne af danska monarkien. Redan under konung Oscar hade man tillbjudit Danmark ett förbund till försvar för Eidergränsen under vilkor af Holsteins afskiljande. Nu hade detta afskiljande egt rum på grund af våra råd. Detta hade Storthinget sig väl bekant genom de förlidne år för detsamma framlagda dokumenter, hvilket ock framhölls af konstitutionskomiten. Storthinget måste nu understödja hvad regeringen med sitt bifall hade uttalat. Man borde icke rygga tillbaka för länge förutsedda konseqvenser, men vakta sig för uttalanden, som kunde försvaga regeringens utrikespolitik. Just för mindre stater gäller det att visa fasthet; ty de kunna icke undvara äran och allmän aktning. Hvad den punkt i betänkandet angår, som berör tanken på en närmare förbindelse mellan de nordiska rikena, så ville han icke uppehålla sig dermed, då han icke förmådde utleta något motiv till att draga fram en sådan fråga i detta sammanhang. Han ville rösta emot premissernas antagande. Norgreen ville icke heller rösta för betänkankandets tredje punkt. men af formella skäl. Storthinget borde ej deltaga iutarbetandet af betänkandets text. Man kunde föreslå en adress eller motiverade resolutioner, i hvilka kunde läggas uttryck af en öfvertygelse. Så som saken nu står hade man ingenting annat att votera om än betänkandet utan premisser eller med dylika. En adress deremot tillkommer icke på ett offentligt möte, utan inom lyckta dörrar, hvarest intet band hvilar på ledamöternas fria uttalanden. Han fann uti pluralitet ens uttalande om, att de vilkor böra fastställa s, under hvilka Norges deltagande i kriget kan ske med verklig nytta för Danmark och utan alltför ögonskenlig våda för riket jemfördt med dess tro, att den ej aflägsnade sig ångt från den tanke, som ligger till grund för den kungliga propositionen, tillräcklig garanti för att betryggande allianser blifva sökta, hvaremot han icke såg någon garanti uti minoritetens mening, enär denna blott tillhörde sju enskilda män, utan att sluta sig till det som ansågs för det riktigaste af dem, i hvilkas händer makten att handla ligger. Gelmuyden ville rösta mot tredje punkten, men måste reservera sig emot att dela de af Broch uttalade motiver. Han trodde icke, att de tre nordiska rikena skola kunna uppväga Preussen, Österrike och tyska förbundet i förening. Kunde vi ock i början bjuda dem spetsen till sjös — så fruktade han dock för att vi i längden skulle sakna medel till att hålla våra stridsmakter vid makt; detta vore en penningfråga. Sedan nägra yttranden blifvit vexlade mellan talmannen, Vogt och Holmboe angående voteringsfrågan, erinrade talmannen att Storthinget äfven 1848 hade insändt en afskrift af komitbetänkandet till regeringen. Det var icke meningen att här genomgå betänkandet punkt för punkt. Ville man tillvägabringa en adress, så borde saken återremitteras till komiten, för att der handläggas inför slutna dörrar. Ar 1848 voterade man blott om huruvida betänkandet skulle insändas till regeringen eller icke. Bireh-Reichenwald, 1848 var det icke fråga om votering öfver särskilda punkter. I komiten hade yttrats att en afskrift af betänkandet skulle skickas in till regeringen. Detta kunde ej ske. Man måste taga antingen det ena eller det andra. När det var afgjordt att något skulle insändas till regeringen, vore det icke dermed afgjordt att ett af de framlagda förslagen skulle insändas. Tillfälle måste lemnas öppet att afgifva något annat förslag. Talmannen. 1848 var komiten onhällig. Sehwceigaard ansåg att saken icke hade fått en lycklig vändning under diskussionen. För honom syntes icke som om man hade att diskutera om insändandet, utan om huruvida Storthinget skulle uttrycka sin mening om saken, Hade han stått på motsatta sidan skulle han ha framställt ett motförslag; derigenom skulle saken ha kommit i klarare dager. Man hade ej yttrat sig i lämplig tid, ej heller tydligt; om man det gjort skulle man handlat bättre. Storthinget måste här tala på förhand, men derunder stilla sig så i situationen som om det skedde i efterhand. Kunde det vara nyttigt för de allmänna angelägenheterna att man icke uttalade sina tankar? Saken vore dock ej afgjord utan att det komme till uttalande. Man måste abstrahera