cke skådat en vackrare syn. Rolf? var lagens hjelte; alla talade om honom, och ua voro eniga om att tillerkänna honom tor andel i dagens seger. Han fick visserigen några skott, men intet af dem gjorde någon skada. Fienden var nu i full reträtt. 3tundom hördes ännu gevärseld, men obeydlig, hvaremot kanonerna på verken fortoro att sända de vikande kolonnerna sina granater. Striden kunde anses slutad, stormningen afslagen, och med af glädje klapvande hjertan kunde vi säga, att vi hade vifvit preussarne den första allvarliga lekionen från Dyppelskansarne. Vi hoppas att let icke skall blifva den sista. Hvad var afsigten med detta anfall? I le preussiska rapporterna skall det naturigtvis heta: Mindagen den 22 Mars föreogo våra trupper med en styrka af tre kompanier en rekognoscering mot de danska verken. Afsigten uppnåddes fullkomligt, när vi närmade oss dessa på 40 alnars afstånd och fjors oss bekanta med alla de aljerna. Vå är förlust var jemförelsevis icke stor: den kan anslås till omkring 25 man och en Gefreiter.? Men med all aktning för preussarnes allmänt kända sanningskärlek, vill jag dock cke underskrifva denna rapport. Man företager icke nattetid ett stormanfall för att rekognoscera. För att se befästningar beöfver man ej vidtaga åtgärder för att taga dem. Snarare voro de sex bataljonerna, hvaraf efter fångarnes utsago den preussiska anfallsstyrkan bestod, framsände för att öfverrumpla de verk som varit föremål för preussarnes beskjutning. Om det hade lyckats, hade ej vårt folk varit så vaksamt; så skulle en större preussisk styrka ha ryckt fram och ett allvarligt försök hade skolat öras för att taga hela Dyppelställningen. Men det lyckades icke: de ledo ett nederlag — det skall stå fast — äfven om de i de tyska tidningarne hafva vunnit en lysande moralisk seger?. I striden deltogo från vår sida fyra rege menten, nemligen det 2:dra, 6:te, 10:de och 15:de. Trupperna kämpade med utmärkt bravur och särskildt gäller detta om andra och tionde regementena. Det sistnämnda består till en del af slesvigare, och dem har man, som bekant, i den sista tiden icke begagnat till förposttjenst. Många af de trogna nordslesvigarne ha känt sig bittert kränkta deraf, och då i går deras kamrater gingo ut på förposterna, men de blefvo qvar, syntes tärar i mången bra karls ögon. Då i dag fienden hade slagit sig fast i en af våra skjutgrafvar, och den skulle återtagas, begärde slesvigarne att detta värf måtte blifva em anförtrodt; det skedde och de utförde sitt värf med: en tapperhet, som väckte deras kamraters beundran . Ingen skall längre tvifla på dem. När för öfrigt någon särskild person skall framhållas i striden, så bör det vara en utlänning, engelsmannen mr Auborne Herbert. Han har uppehållit sig här en vecka, och har derunder med ett mod som var något excentriskt, men tillika imponerande, ständigt besökt de skansar mot hvilka fiendens eld var häftigast. Soldaterna kände honom väl: Lädermannen? kallade de honom på grund af den drägt som han bär. Han är sjelfva älskvärdheten, alltid vänlig, alltid leende mot de personer som i deras naivit stundom blifva allt för påträngande. I morse ilade han straxt ut till skansarne, han åsåg hela striden, och han gladde sig öfver våra soldaters tapperhet. Men han ville ej vara en onyttig äskådare. Vapen hade han icke med sig; men han fick reda på en bår och en soldat, och under det starkaste kulregnet gick han, den unge turisten earlens af Carnarvon broder, medlem af en bland Englands förnämaste familjer, och hjelpte till att transportera de sårade. Ett sådant exempel är oändligt mycket värdt, soldaternas mod växer, der främlingar gå, kunna de också gå. — Bland andra drag af modigt uppförande, nämner man, att en korporal med sex man genom sitt beslutsamma uppträdande tillfångatog 24 personer, som hade förstuckit sig i en fördjupning framför den venstra flygeln. Han hade blifvit utsänd, säges det, för att uppsöka sårade, men fick ögonen på preussarne, rusade fram och uppfordrade dem på ett sådant sätt att gitva nig, att de genast aflemnade sina vapen. jendens förlust har utan tvifvel varit utomordentligt stor. Man såg tydligt hela högar af hans sårade och dödade ligga framför verken. Hit infördes 5 döda och 6 sårade preussiska menige, 3 sårade och 1 icke sårad officer, samt 24 fångar af menige. Dock voro alla från Posen, och obeskrifligt glada öfver att ha blifvit föngar. De sjöngo och skrattade, åto fläsk och drucko bränvin med våra Jensar, och voro i det mest lifliga samspråk med deras ledsagare då de infördes till staden, Här anvisades dem qvarter på rådhuset, der samspråket och trakteringen fortsattes. Den fångne officeren var deremot icke glad: tårarne runno ned åt kinderna, hans ansigtsuttryck visade att han kände fångenskapen bittrast. — Vår förlust har icke varit stor: 3 stupade officerare, 7 officerare sårade, 1 officers-adjutant sårad, 24 stupade och 110 sårade underofficerare och menige. De flesta sårade som je såg hade skottsår i hufvudet, en naturig följd deraf att de blifvit träffade iskansarne, der den nedre delen af kroppen är skyddad. —— 2 NORGE. Efter en längre diskussion öfver storthingets femtonmannakomites betänkande angående den kungliga propositionen om norska linietruppernas och roddflottiljens använ dande samt om extra anslag till försvars väsendet, kom det till votering. Betänkandets första moment, så lydande: ätarthinget samtveker att Noroes linie: