a växte der och åtminstone en del af ekperioden. Bronsåldern, då menniskorna lärde känna och använda den lätt smälta kopparn; denna bronsålder har säkerligen svarat mot en betydlig del af ekperioden. Men jernåldern, då menniskorna lärde känna den värderika metall, hvars malm har mera likhet med sten och mindre lätt smältes, svarar mot bokens tid. Vi komma upp ur de danska mossarne och torka oss genom att göra en lång promenad långs de danska kusterna. Der finner man, Tångs nästan alla kusterna af de danska öarne högar af ostronskal, snäckskal och affall af andra ätliga skaldjur, blandade med ben af alla slags ätliga djur, foglar och fiskar. Jag har sett, säger sir Charles, nära vid hafskusten, både i Massachusetts och i Georgien i Förenta staterna, dylika stora högar af ostron och andra sjödjurs skal, blandade med stenverktyg, som de infödda nordamerikanska indianerna efterlemnat på ställen, i hvilkas närhet de brukade bygga sina wigvams, århundraden innan den hvite mannen kom till Amerika.? Danskarne kalla dessa högar — hvilka äro från 3 till 10 fot höga och några af dem tusen fot långa och två hundra fot breda — Kjökkenmöddinger. Här finnes flintknifvar, handyxor och andra verktyg af sten, horn, trä och ben, som äro hvässade medelst gnidning, till och med krukkärlsskärfvor strödda rundt omkring dem; men der finnes aldrig något verktyg af brons eller jern. Dylika högar finnas icke på kusterna långs Nordsjön, der böljorna nu långsamt bortskölja landet. Djurlemningarne i de gamla danska Kjökkenmöddingerna äro alla af sådana djur som tnnu existera på jorden, med undantag af den vilda oxen, som är ett historiskt djur, emedan det sågs af Julius Cesar och öfverlefde hans tid. Der iinnas äfven en mängd lemningar af bäfvern, som för längesedan är utrotad i Danmark, och af skjälhunden, som nu är sällsynt på kusten. Alla märgbenen äro sönderbrutna; de broskartade delarne äro afgnagda, likasom af hundar, och i allmänhet äro de hen, som en hund plägar äta, just de som man saknar på fogel letterna. Lemningarne af hunden sjelf viea, att dess race varit mindre än under bronsåldern, och under denna stenperiod finnas hvyarken lemningar af den tama oxen, hästen eller fåret. Man har funnit kranier, som visa, att menniskorna från denna tid, som icke voro kannibaler, äfven voro af kort växt med runda hufvuden och nedhängande ; ögonbryn, likasom nutidens lappar. När åto dessa folk sina ostron på den danska stranden? Sjelfva bronsåldern är för-historisk. I romrarnes fid voro de danska öarne likasom nu betäckta med präktiga bokskogar. Boken har vuxit frodigt i Danmark under 18 århundraden, men under bronsperioden funnos inga eller högst få bokar, och landet var betäckt med ekskog, medan granskogarne, till hvilkas tid stenålderns folk jagade ; landet och fiskade i fjordarne, voro till före ekens dagar. Torfven, som betäcker några af dess lemningar, har vuxit minst i fyra tusen år, men det finnes ingenting i torfvens växt, som talar mot antagandet af en fyra gånger äldre period. I det vi lemna den danska torfmossen och kusten, följa vi vår ledsagare till Schweiz. Här i de mindre djupa delarne af många sjöar, der vattnets djup endast är fem till femton fot, har man på botten observerat gamla träpålar, ibland afbrutna vid gyttjans yta, ibland höjande sig betydligt öfver densamma. Dessa ha tydligen fordom burit byar, nästan alla af okänd ålder; men del: äldsta af dem höra utan tvifvel till stenåldern; ty hundratals verktyg, hvilka likna dem man finner i de danska Kjökkenmöddingerna och torfmossarne, äro upptagna ur : den gyttja, i hvilken pålarne varit neddrifna. Herodot talar om dylika -byggnader, som begagnats 520 år före Kristi tödelse af en thrakisk stam, i en liten bergsjöi Pceonien, nu en del af Rumeenien. Kojorna, i hvilka. rumegenierna lefde med sina familjer och hästar, voro byggda på platformer, som voro höjda öfver vattenytan medelst de pålar, på hvilka de hvilade. En väg, bildad på samma sätt, och som i händelse af fara lätt kunde undanskaifas, förenade platformen med stranden. Det var under den torra vintern för tio är sedan, då sjöar och floder sjönko djupare än man någonsin förr hade sett, som dessa qvarlefvor af sehweiziska sjöbyar tilldrogo sig uppmärksamheten. Inbyggarne i Meilan vid Zärichersjön beslöto att höja! botten på några ställen, der sjön hade dra-: git sig tillbaka, och förvandla den till land, genom att derpå lasse gyttja, hvilken de : togo vid sidorna, der det icke var så djupt. : Vid detta tillfälle fann man en stor mängd ! träpålar, som voro djupt neddrifna i sjöbotten, och mellan dem en mängd hammare, yxor och andra verktyg — alla af sten, med undantag af en handyxa at brons och ett armband af messingstråd. Man fann der äfven skärfvor af groft krukkärlsarbete, arbe-: tadt med händerna, och en hop förkoladt: timmer, som man antog höra fill den ursprungliga platformen. Mängden af brändt: timmer, som fanns här och på andra lik-! nande ställen, synes gifva tillkänna att flera : af dessa anläggningar förstörts genom eld. ! Den omständigheten att vattnet så hastigt tilltager i djup hade tvungit dem att bygga dessa öfästningar för nära kusten för att betrygga demmot anfall med brinnande kastvapen. Men har slutit sig till dessa byars bygg-j nadssätt af liknande bygguader, som nu äro uppförda af Papuas på Nya Guinea och af chweiziska fiskarkoior ån detta århundrade, uppförda efter samma plan i floden Limmat, 1 närheten af Zurich. Men att somliga kojor voro runda, har man slutit sig till af formen å brända stycken af den lera, som synes ha bildat deras invändiga beklädnad. Man har funnit lemningar af fiskredskap, såsom syöreu, metkrokar och stenar, begagnade till sänken — ju, till och med. en hek kanot, urhålkad ur eu enda trädstam, femtio fot läng, hvilken tydligen varit lastad med sten för att begagnas att lägga grund med. Man antager att en koloni ibland bestått af trehundra kojor och ett-tucen menniskor. På grund af längden Mn RAN