VINCENZO. ) ROMAN I TVENNE DELAR GIOVANNI RUFFINI (Förf. af Doktor Antonio, Lavinia rm. fl.) kÄmnar ni åderlåta honom?4 frågade Rosa med en viss oro. Gamle Geronimo vände sina ögon mot henne, likasom för att säga: SHvarföre skulle jag väl annans blifvit efterskickad? och skred derefter helt lugnt till sina förberedelser, efter hvilkas slut han öppnade en åder och aftappade en riklig qvantitet blod. Härunder kom don Pio sakta insmygande på tå. Rosa skynda: de fram till honom, drog honom in i en vrå, sade någonting till honom i hviskande ton och återtog derefter sin plats vid faderns sida. Don Pio följde henne, betraktade patienten med uppmärksamhet, kände på Hans puls, hans händer och fötter, och nickade jakande åt henne. Hon hade frågat honom om han trodde att man gjort rätt uti att åderlåta hennes far. Bloduttömningen hade emellertid. icke åstadkommit någon förbättring; herr advokaten låg orörlig likasom förut, efter allt utseende död eller döende. Sedan don Pio flera gånger hade lutat sig nedöfver hans ansigte, satte han på sig sin kappa och började läsa bönernö för den döende. Rosa, som låg på knä på faderns högra sida, sökte förgätves att qväfva sina snyftningar; strax invid henne stod gamle Geronimo, med ögonen fistade på herr advokaten. Vincenzo och Barnaby stodo på venstra sidan, och syntes knappast mindre upprörda än den snyftande dottern. Längre bort i bakgrunden stodo tjenarne, :somliga med förföradt utseende, somliga gråtande. Det var precis samma seen Bom den, hvilken Vincenzo hade sett i sin dröm i Turin; likväl med den 6) Se A. B. nr 1—17, 19—34, 36—41, 43—46, Å8. BO—B2, 54, bb, H7—6N0, 63, 65, 68-—70. 72 och 73,