plåga honom utan någon nytta, och detta är nägot som jag inte vill göra. Han är paralyserad från hufvud till fot, hans nervsystem är brutet — märker ni inte att hans förstånd redan är förmörkadt, och det kommer att bli det allt mer och mer. Det smärtar mig att behöfva bereda er smärta, men bättre att bli varnad .på förhand, än att bli tagen oförvarandes. — Det är i ert eget intresse som jag talar...? tJag har endast ett intresse — att han får lefva?, genmälte Vincenzo. ?I sådant fall må ni anbefalla honom åt den Allsmäktige Guden, som ensam kan göra ett underverk. Men hvadnu, hur står det till med er?? Vincenzo, hvilken själsrörelsen och promenaden hade nästan alldeles utmattat, hade måst stanna för att återhemta andan. Ni mår sjelf illa, min bäste signor?, utbrast doktorn. ?Jag kan knappast finna er puls. Lyd mitt råd, gå tillbaka och laga att ni genast kommer i säng.? Jag känner mig inte illamående, endast matt; det betyder ingenting?, sade Vincenzo. Jag ber om ursäkt, mattighet, då den uppnår denna grad, är i och för sig ett illamående. Gå till sängs, säger jag er. ?Det är omöjligt att göra nu.? ?Nå ja, men så öfveransträng er åtminstone inte; framför allt, sitt inte länge uppe om qvällarne; jag förbjuder er det på det bestämdaste. Det finnes tillräckligt många i palatset, som kunna vaka öfver er svärfar, utom er. Följ mitt råd, det ber jag er; och nu farväl så länge.? Doktorn hoppade upp i äkdonet och Vincenzo gick tillbaka genom alln, med tunoa, stapplande steg -och ett allt tyngre hjerta. Han kunde ha varit borta ungefär en halftimme. Rosa mötte honom i dörren, ill sjukrummet. Så länge du varit borta, Vineenzo!? sade hon... ?Pappa har hela tiden.varit. så orolig efter dig.t Det var någonting helt nytt för Vincenzo