lansetten genast användas. Han hoppades emellertid att något sådant ej skulle komma i fråga. Om allting ginge väl, ansåg han intet skäl hvarför icke den gamle herrn — naturligtvis: med all möjlig varsamhet — kulle kunna mot aftonen lyftas upp i sin äng; och slutande med löfte om att återkomma följande morgonen, tog doktorn afsked. Vincenzo och Rosa följde honom under mänga tacksägelser ned för trapporna. Härunder kände Vincenzo ett lätt slag på axeln från doktorn, som gick bakom honom, något som han tolkade såsom ett tecken att denne ville tala med honom enskildt. Doktorn sade också till Guiseppe, som höll med vagnen nedanför stentrappan, att han skulle fara förut och vänta honom vid parkgrindarne. ?Jag känner mig litet styf?, sade han, och skulle vilja mjuka upp mig med en liten promenad.? Vincenzo förklarade att han ville följa honom, och Rosa gick tillbaka in. Så snart de hade kommit nedför trappan och ut ialln, stack doktorn sin arm under Vincenzos och sade: t ?Vet ni om er svärfar har gjort några arrangementer — jag menar, om han gjort sitt testamente? Derom har jag iute den ringaste aning?, stammade Vincenzo helt förskräckt. Hvarför frågar ni det?? ?I fall att han inte det gjort, vore det bäst att förmå honom göra det så snart hun återfår talförmågan — så framt han någonsin återfår den.? Sväfvar han således i fara?? utbrast Vincenzo. För ögonblicket inte mer än ni eller jag — men ni är en man, och jag kan tala öppet med er — jag tror inte att han kommer att öfverlefva ett nytt anfall, och Y värr synes ett nytt anfall vara oundvikligt.? Oundvikligt?? upprepade Vincenzo. ?Kan ni inte göra något för att afvända det? Nej, ty värr. Jag skulle endast kunna