ning att längre bibehålla; men åter att lyfta en så tung kropp som herr advokatens upp i sängen erbjöd icke endast allvarsamma svårigheter, utan kunde äfven vara skadligt för en som nyss varit utsatt för ett så härttigt nerfanfall. Gamle Geronimo framställde sin erfarenhet under dylika fall, och föreslog att ett par madrasser skulle läggas på goltvet, och patienten sedan sakta upplyftas på dem — en operation som fordrade alla de närvarandes förenade krafter, men som dock slutligen blef lyckligt verkställd. Derpå sökte man göra en så beqväm bädd som omständigheterna möjligen kunde medgilva; och derpå aflägsnade Rosa alla tjenare, med undantag af Barnaby, och han och don Pio, Geronimo, Vincenzo och den gamle trädgårdsmästaren buro fram stolar, satte sig omkring den sjuke och höllo en tyst vakt öfver den gamle herrn, som låg mycket lugn och stilla, utan att på minsta sält antyda att han led någon smärta. Han sof nästan oupphörligt, och vaknade endast då och då upp med en lätt ryckning, hvarvid hans ögon irrade omkring med ett oroligt uttryck, som försvann så ofta hans blick föll på Vincenzo; och så slumrade han in igen. Klockan nio på aftonen återkom Giuseppe från Ibella med en af de efterskickade läkarne, som genast skred till en nogprann undersökning af patienten, hvarunder hån flera gånger jorde honom frågor, på hvilka dock ej följde någet annat svar än det ljud vi förut omnämnt. Doktorn sade, till svar på Rosas oroliga frågor, att hon ej behöfde oroa sig så synnerligt öfver detta symptom, hvilket i nio fall af tio vore öfveroäende; det var i fall af blodslag sällan att icke de nerver som utföra talandets funktioner blifva mer eller mindre angripna. Doktorn tycktes i det hela temligen lugn för den gamle herrn; det att han så hastigt blifvit åderlåten hade varit af stor nytta — ja, hade sannolikt räddat hans lif. Det fanns ingenting vidare att göra för det närvarande — ett fullkomligt afhållande från