— Följande berättelse, som vi hoppas måtte innehålla någon öfverdrift, meddelas af en korrespondent från Arvika till Åmåls Veckoblad: I går förekom, inom Elgå församling, en lika skandalös, som sorglig och hjertgripande tilldragelse, i det att ick. mindre än tolf, säger tolf fattiga hushåll, vid Jösseforsen å majorsbostället Bergs egor, genom kronobetjeningen vriktes ut i den kalla vintern och deras bostäder raserades och jemnades med jorden. Upphofsmannen till denna, inom vårt land, gudilof sällsynta barbariska handling, är, man skulle knappast tro det, om icke tydliga fakta lågo framför oss, indelningshafvaren, numera med öfvestes rang afskedade öfverstlöjtnanten Uggla, en man, som hittills njutit allmän aktning, och varit ansedd för en särdeles human man. Hvad som kunnat förmå honom till denna barbariska handling, desto mera tadelvärd, som hr U. af sitt boställe haft mer än dubbelt större inkomst än någon indelningshafvare före honom åtnjutit, derom torde han bäst sjelf kunna upplysa. Den allmänna ovilja, som uttalade sig vid underrättelsen om att hr U. hos konungens befallningshafvande ingifvit ansökan om denna våldsamma åtgärd, trodde man desto mer skulle ha bort stäfja honom, som det redan då var bekant att han ämnade taga af: sked, hvarefter det vill synas, som han icke skulle kunna hatva någon nytta eller skada utaf, om det arma folket finge bo qvar i sina kojor eller icke, hvilket äfven om han icke tagit afsked, borde varit honom likgiltigt, då han under hela sin tjenstetid utarrenderat bostället till Sälboda bruksegare, hvilka, om, de velat mellankomma, hade kunnat förhindra verkställigheten af den hårda domen, hvars nödvändighet af inga omständigheter kan vitsorda: Den sorgliga tilldragelsen, säger ett ögonvittne, var till den hjertskakande, att förrättningsmännen dervid fällde ymniga tårar. Kronolänsman Pallin, som fått den obehagliga ordern att verkställa den sorgliga förrättningen, lärer dervid gått till väga med all den grannlagenhet, som kunde vara förenlig med hans tjensteåligganden; men sådant kunde likväl ej hindra domens verkställande. Fyra familjer hade redan flytt, uttagit fönster och dörrar och lemnat sina fördna fridfulla hem. På ett ställe låg en 7ö5rig gumma på sjuksängen och kunde icke utan ara för lifvet flyttas; på ett annat, ett lika förhållande, hvarutom en 18-årig dotter dagen förut der aflidit. Dessa åldriga sjuka och den lycklig: döda kunde icke räckas af lagens arm. De riga, hvaribland mödrar med ända till 4 minderåriga, halfnakna barn, mäste lemna sina bostäder och i den kalla vintern, under skrik och jemmer, åse huru deras ringa bohag utfördes och den torftiga koja, hvaruti de åtminstone haft tak öfver hufvudet, raserades. Der stodo nu dessa olyckliga, hvilkas förtviflan icke kan beskrifvas, och anropade Gud och menniskor om skydd, bistånd och hjelp. Upplysningsvis bör nämnas att nästan alla dessa olyckliga varit födda och uppfödda på Bergs egor — att de varit gamla trogna arbetare vid denna egendom och erhållit förre indelningshafvares tillåtelse, att å Jösseforsens stenbråtar uppföra de hyddor, som nu raserades.