skilnaden att han var i palatset — något som nu utgjorde den bästa trösten för allt hvad han utstått. Efter tjugo oändligt långa minuter af ängslig spänning började de bleka läpparne att röra sig — man kunde hafva hört ljudet af en fnappnåls fall — men intet ljud kom öfver dem. Gamle Geronimo skyndade att hälla en sked full med hjertstyrkande medel mellan de halföppna tänderna, derpå öppnades ögonen till fästen och slötos åter, hvilket upprepades ett par gånger, till dess de slutligen förblefvo vidöppna och långsamt sågo sig omkring. Blicken i dem var förvirrad under det den vandrade från det ena ansigtet till det andra; men i det: ögonblick de föllo på Vincenzo; mildrades deras vildhet, den stränga skärpan ianletsdragen mjuknade så småningom, särdeles omkring munnen, och smälte till ett ljuft leende. Hade uttrycket af den lifliga smärta som stod almälad i hans mågs anlete gått den gamle mannen till hjertat och eröfrat det ånyo, eller hade det slag, som drabbat honom, utplånat ur hans minne de obehagliga inlrycken från. den sista tiden och lemnat de vida behagligare af ett äldre datum friska och orörda? alldeles likasom blixten ibland träffar några unga grenar och lemnar några gamla orörda på samma träd. Vincenzo, som icke var beredd på denna förändring, lutade sig i ett anfall af innerlig ömhet öfver sin svärfar, slog båda armarne kring hans hals och kysste honom på pannan, Vid åsynen af denna handling lopp ett sorl af glädje och belåtenhet geOri rummet, och allas ögon fuktades. Rosa talade muntert till sin far, och så gjorde äfven don Pio. Herr advokaten lyssnade till dem, nickade med hufvudet, och skulle gerna velat tala, hvilket man kunde se på rörelsen af hans läppar, men utan att kunna få fram något artikuleradt Nud — endast detta sorl, som personer, hvilka skälfva af köld, äro i stånd att åstadkomma. Under hela tiden låg den gamle herrn på bara golfvet — en allt för oheqväm ställ