STOCKHOLM den 30 Mars. Såsom ett telegram redan i går meddelade har norska Storthinget efter en liflig debatt bifallit regeringens proposition i krigs; frågan och medgifvit att motiveringen meddelas regeringen i enlighet med majoritetens inom femtonmannakomiten förslag. Så vidt man kan döma af telegrammet vill det synas, som skulle detta bifall vara enhälligt och som skulle endast i om en rskild fras uti komitns motivering en votering ha egt rum. Genom denna utgang af saken har regeringens hittills följda politik, sådan den visar sig dels genom de offentliggjorda samt Storthinget nu särskildt meddelade diplomatiska aktstyckena, dels genom de i Sverge töretagna rustningarne och konungens till Storthinget aflåtna proposition, af Storthinet erhållit ett fullständigt förtroendevotum. Storthinget har gillat den försigtighet regeringen hittills ådagalagt och dess sträfvande att i sitt uppträdande till skydd för Danmarks rätt och de förenade rikenas dermed sammanhängande vigtiga och dyrbara intressen, vinna en så kraftig medverkan som möjligt af andra makter, samt ansett den Pads regeringen sålunda hittills följt inneära tillräckliga garantier att den fria dissitionsrätt öfver norska linietrupperna och ottan, som blifvit begärd, icke kommer att missbrukas. Man finner uf, att Storthinget, på samma gång det velat uttrycka denna opinion med afseende på sakernas ställning, sådan den för ögonblicket visar sig, doc icke velat inlåta sig på utt genom bestämdt uppställda vilkor för alla kommande händelser binda regeringens händer och sålunda inlåta sig på det för en lagstiftande församling vanskliga värfvet att besluta öfver krig och fred. Storthinget har för den speciella sak, som här är i fråga, nemligen det tyska ungreppet mot Danmark och de eventualiteter, som derur kunna utveckla sig, upphäft den inskränkning, som förefinnes i 3:dje momentet af 235 Norges Grundlov, så att konungen härutinnan eger lika fria händer i Norge, som han grundlagsenligt har i Sverge. Vianse detta så mycket mera naturligt, som det skulle vara en orimlighet, att det ena, det mindre rikets representation, skulle vara i sjelfva verket bestämmande och diktera villkor för hela unioneus uppträdande såsom europeisk makt. Många al de mest inflytelserika, upplysta och frisinnade norrmän inse och erkänna äfven det ur sannt konstitutionel och unionel synpunkt orimliga uti denna särskilda grundlagliga klausul, som innehåller en särskild bestännnelse med afseende på anfallskrig?, isynnerhet som distinktionen emellan ett anfallsoch ett försvarskrig ofta kan vara härfin och det mycket lätt kan inträffa. att ett försvars krig, lör att kunna ske med framgang. måste antaga former at ett ofördröjligt ani repp. Den fullkomligt onödiga och opåkallade: öpinionsyttringen i afseende på en politisk förening emellan de trenne rikena har ing raktiska resultater: men intrycket al detta uttalande blir, med de förhållanden, under hvilka det nu kommit att ega rum, alldeles motsatsen af hvad upphofsmännen dertill afsett. Skulle detia opåkallade opine-. rande haft något slags betydelse, så skulle det varit till följd af en betydande majoritet; men då detsamma fätt stå qvar endast genom en majoritet af 3 röster: då hallva Storthinget, och deribland utan tvifvel dess megt kunniga och politiskt skarpsynta män, förklarat sig icke instämma i den tanken, att flertalet af norska folket säkerligen icke önskar någon närmare politisk förbindelse mellan de förenade rikena och Danmark?, så innebär detta ett tillräckligt vittnesbörd derom, huru stora framsteg den politiska skandinavismen gjort i Norge, och huru helt annorlunda det verkliga allmänna omdömet skulle komma att uttala sig, ifall de bestående politiska förhållandena en gång under tidernas lopp komma att gestalta sig så, att frågan om en sådan förbindels verkligen förelåge och den kuude realiseras utan att någons rätt träddes för nära, och! till de trenne rikenas gemensamma trygghet saint ömsesidiga inre frihet och sjellständighet. Sedan, Kongl. M:t, efter inhemtande af YA mmerskaolleo;i den 14 Juli 1863 afgifna utlå