att våga armen vid Dannevirke, emedan han icke egde någon mera än den, tro vi att danska folket i detia ögonblick stålt vida starkare, om dess arm i ordets djupaste och möjligen äfven i dess mest tragiskt storartade mening gjort sin pligt vid Dannevirke, äfven med fara att tillintetgöras, hvilket dock icke så komplett kunnat blifva fallet, om den der äfven blifvit öfverflyglad, som man nu så ifrigt vill göra troligt — än nu, då den välbehållen hunnit till Dyppel, för att älven derifrån möjligen förr eller sednare tillbakakastas. Om det är sannt, såsom mången yrkesbrode föreställer sig, att härarnes Gud alltid ä artisk för de stora bataljonerna, så skol: Danmarks små, utan understöd, ändock ti sist duka under. Men äran tillhör dem, som tappert försvara sina fäders jord, utgängen må bli hvilken som helst! Det är denna sanning vi med denna upp sats haft för afsigt att framhålla, önskand att densamma mätte alltid klar för deras ögon, som en gång få i uppdrag utt försvara vårt eget laud mot en öf fiende, och att denna sanning aldrig mitte underkännas för hvilka mili snusförnuftiga sofismer som helst, hvilka kunna uppkastas i afsigt att undertrycka den.. Sverge skulle eljest hafva en alltför sorglig framtid att emotse. Ty att Sverge skul kunna, utan hjelp och utan ringaste anspråk på bistånd af vänner och grannar, för en tid duka under för öfvermakten, derpå torde vi böra vara beredda och deri 1å vi finna oss, om det så är värt öde. Men att springa från våra pås er, utan att få försvara oss intill sista blodsdroppan, dertill hafva vi för goda och för stolta anor, och detta vilja vi icke underkasta oss, om än våra generaler kunna hafva lust att, af. militäriska skäl, vinna lagrar af samma slag som general de Meza och hans krigsråd vid Dannevirke. Soldat. NERE CI LJ c