STOCKHOLM den 29 Mars. Vi meddela längre ned i bladet in extenso norska femtonmannakomitens betänkande med afseende på den kongl. propositionen om de förenade rikenasdeltagande i det danska kriget. Norska Morgenbladet för i lördags uttalar sig i det hela med tillfredsställelse öfver detta betänkande och synes räkna på att det skall vinna majoritet i Storthinget. Morgenbladet visar den stora ekilnad, som förefinnes emellan detta uttalande och det som egde rum år 1848 med anledning af könungens då afgifna proposion i ett dylikt ämne och påpekar det stora framsteg, som meningen om de förenade rikenas iutresse i att upprätthålla Danmark och känslan af hvad stamslägtskapen fordrar, gjort sedan 1848. Men att uppfattningen? -— tillägger bladet — skulle kunnat slå fullständigt om, så att det norska Storthinget nu skulle erkänna en fullkomlig identitet mellan de skandinaviska rikenas intressen, skulle efter de menskliga förhållandenas vanliga gång ha varit en omöjlighet. Till att frambringa ett sådant omslag behöfves lång tid. Ett sådant har uppenbarligen icke heller försiggått ens bland de politiskt bildade klasserna af det danska folket, oaktadt det hårda tryck, hvarunder det lider.? Det är emellertid ett yttrande i komitens betänkande som Morgenbladet ogillar, nemligen det, hvari komitån uttalar sig emot den politiska skandinavismen, i full strid mot sitt strax derpå följande medgifvande, att genom Danmarks undergång skulle den nordiska stammens kraft i hög grad förevagae, hvilken sats, tillika med de faktieka konseqvenser, hvilka komitn derur drager, ju innebära en god portion af politisk skandinavism. Morgenbladet yttrar härom: Deremot förekommer i komitåns betänkande, sådant det af pluraliteten blifvit beslutet, ett yttrande, som vi ej anse vara på sin plats. Vi syfta härmed på den satsen, att det stora flertalet af det norska folket visst icke åstundar någon närmare förbindelse mellan de förenade rikena och Danmark.? Det stora flertalet af norska folket — i detta ords bokstafliga mening — hyser väl nemligen någon önskan hvarken i den rigtningen eller i den motsatta. Men skulle frågan förekomma i en så praktisk form, att den trängde sig på den stora massan af folket, så är det väl, efter de vidt spridda och varma sympatier för Danmark, hvilka förmått flera tusen bland våra arbetare att ge sin skärf åt danska krigare, föga troligt, att svaret skulle utfalla såsom komitns pluralitet förmenar. Och man kunde tänka sig, att frågan framkomme under en sådan form, att den säkert skulle blifva besvarad på ett annat sätt äfven af komitens pluralitet, t. ex. i fåll man hade valet öpBa emellan att upptaga hela konungariket anmark såsom tredje unionsrike eller de danska öarnes införlifvande såsom provinser med Sverge. Det kan vara möjligt, att det stora flertalet bland det slägte, som utsett våra storthingsmän, delar den af komitåns pluralitet uttalade mening, men man får ej glömma, att hvarken detta slägte eller dess åsigter lefva i evighet. Det förminskas beständigt, och kommer efter ett antal år, kortare än det måhända finner behagligt att tänka på, att aflösas af ett annat slägte, hvars sympatier torde gå uti en annan rigtning. Så mycket är under alla förhållanden säkert, att antalet af dem hvilka önska se Danmark upptaget i föreningen hittills varit i jemn tillväxt, och att detta antal är mycket större bland de yngre än bland de äldre här i landet. Den nuvarande generationen bör ej heller vara alltför säker på, att dess egen uppfattning i detta stycke förblifver oförändrad. Vi ha visat, att de sexton år, som ligga emellan 1848 och 1864 ha dragit storthingets ledare fram med sig till en ståndpunkt, som medlemmarne af förstnämnde års storthing säkerligen skulle ha brutit stafven öfver. Vi inse ej hvilken större garanti den nuvarande komitens pluralitet har för sin menings orubblighet. Dessa anmärkningar skulle vara utan betydelse, i händelse det nu vore nödvändigt för storthinget att uttala sig för eller emot skandinavismen; ty i sådant fall kunde storthingets rätt att yttra sin nuvarande mening naturligtvis icke bestridas. Men hvarken den kungliga propositionen eller Danmarks begäran om hjelp, eller så vidt vi veta nägot förslag från annan makt, gifver den ringaste anledning att yttra sig om denna sak. Den har ännu endast en plats inom pressens: diskussion, och man har ej vädjat derifrån till statsmakternas afgörande. Det synes oss derföre vara under dessas värdighet att stiga ned från gin ställning för att uttala en mening om hvad som nu icke föreligger dem eller en gång kan blifva dem förelagdt annat än under en sådan förändring i förhållandena, att man ännu ej kan täuka sig huru det skulle gestalta sig. Det gamla ordspråket, att tala är silfver, men att tiga är guld, torde väl minst böra förgätas vid affattandet af en. statshandling. För våra ögon ser det ut som om komitens protest emot skandinavismen utgått från en ängslig aning derom, att den dunlda framtiden 1 sitt sköte gömmer en händelse, som pluraliteten gerna ville, men misströstar om att kunna förhindra.? Genom generalorder af den 14 dennes har Kongl. Maj:t befallt att vid Karlskrona station följande örlogsfartyg skola till expedition utrustas, nemligen: skruftinieskeppet Carl XIV Johan, med kommendörkap