VINCENZO . ROMAN I TVENNE DELAR GIOVANNI RUFFINL (Förf. af Doktor Antonio, Lavinia m. ft.) ZDu ser nä huru väl det var, att du inte handlade efter din första häftiga ingifvelse, sade Vincenzo till del Palmetto. Du skulle derigenom endast skadat dig sjelf... Om don Pio kastat stenen — hvarom jag för min del inte det ringaste tviflar— har han åtminstone med mycken försigtighet lagat så, att den hand från hvilken den kom, skulle bli obemärkt. Enligt all sannolikhet ha hans förhoppningar blifvit öfverträftade genom Lucangelos och hans kamraters enfaldiga beteende. Huruw som helst, så har dock det vi hört inte gifvit oss något bevis emot honom. Att låta trenne biktsökande få vänta, är långt ifrån något oerhördt; den gamle atollen kloekarens oförståndiga nit, kan lätt förklaras såsom ett missförstånd. Hvad återstår sedan? Noll och intet. De slagne voro mera förtretade ju mindre de sågo någon utväg att kunua öfva repressalier: Den naturliga följden af denna: känslostämning var en tilltegandeköld i borgens uppförande möt. prestgården, en köld som prestgården icke heller var sn uti att besvara, och detta ännu meratydligt efter den händelse vi ac gåratt berätta. —, På påskaftonen begätvo-sig del Palmettos och Vineen20 till ettkapucinerkloster i grannskapet. — deisamma.i hvilket Rosas aflidne biktfar pater Terenziåno hade lefvat; och följande morgon togo de nattvarden i Rumellis sockenkyrka. Det, att de sökt en biktfar annorstädes, var så långt ifrån sti vara något sätt att uttrycka deras förtrytelse, att de båda makarnie redan långt före den omsy Se ÅA. B. nir 1—17, 19—34, 36—41, 43—46, 49 ä0--32, M, 535, 57—60, 63, 65, 68 och 69.