ba RA — bn LÄ i sammanhang dermed hysande öfvertygelse, att intet annat, än inrättandet inom orterna af s. k. förmyndarekamrar förmår aflägsna den stora osäkerhet, hvaruti de omyndige för deras ekonomiska existens för närvarande kommit, derest vi ej genom en sådan bevisning aflägsnade oss från det ämne, vi denna gång önska afhandla. Nå? — hör man nu för tiden ofta gas — det var ju väl, att de tysta fi mäånsrätterna ändtligen fått maka åt sig. Ja? — svaras i chorus — och öfvertygelsen, att dessa tysta förmånsrätter, hvarmed man hufvudsakligast syftar på de omyndiges förre rättigheter, verkligen makat åt sig till förmån för inteckningshafvarne, synes hafva öfvergått till ett orubbbligt trosmål, som gjort mången, annars klok och förI. sigtig man, omöjlig tör emottagande af blotta : föreställningar om det till en del alldeles falska i detta trosmål. Det har så gripit omkring sig, att somliga långifvande verk och associationer anse vid pra af ine) komna låneansökningar alldeles likgiltigt, ja, — under en oriktig föreställning om en inteckningshafvares nu egande rättigheter, — försumma att utreda huruvida de lånsökande innehafva sådana förmynderskap eller förvalta sådan uppbörd eller andra förmånsrätt egande medel, som blifvit dem anförtrodda innan den ifrågakomna kongl. förordningen den 8 Okt, 1861 utkommit eller vunnit tillämpning. Det torde likväl, vid ett närmare och allvarligare begrundande, anses obstridligt, att denna nya lag icke kan tilläggas någon retroaktiv verkan, ellerafse sådane förhållandan, som redan egt rum töre denna lags promulgerande, — lika obestridligt, som att de omyndige ännu i dag hos sina förmyndare samt vederbörande verk och myndigheter hös deras upp: bördsmän ega den förmånsrätt för de medel, hvilka varit åt dem i laga ordning anför trodde, innan den nya lagen trädt i gällande kraft, som uti då eller derförinnan gällande : lag varit dem tillförsäkrad. Det är åtminstone vår oförgripliga mening, grundad på den omutliga lagprincipen, att ingen lag af ifrågavarande egenskap kan tilläggas retroaktiv kraft. För att visa huru, enligt vår åsigt måhända mindre betänksamt, till och medl. från högsta ort, ehuru dock icke från de högsta vederbörande, som jemlikt landets grundlagar ega uteslutande rätt och förbindelse satt utgifva lagförklaringar, under förlidet år utgått ett bud inu ifrågasatta ämne, som kan misstydas, införa vi här nedan i! transumt följande: Kongl. Maj:ts . nådiga resolution Tppå en af direktionen för Örebro läns särskilda hypoteksförening, enligt beslut af nämnda förenings delegare vid allmän sammankomst den 27 sistl. Januari, i under7dånighet gjord ansökning, att, enär genom nådiga förordningen den8 Oktober 1861, som vid jnnevarande års början inträdti gällande kraft, ej mindre omyndigs fordran hos föräldrar eller förmyndare, än äfven öfrige fordringar, som i 747 kap. 8 handelsbalken omförmälas, blifvit till förmånsrätten nedflyttade efter inteckning i F Idenärs fasta egendonr; men likväl i 15 af det för hypoteksföreningen den 30 Mars 1819 nådigst fastställda reglemente qvarstod skyldigheten för direktionen att tillse, dels att lånesökande skulle ingifva så kallade förmynderskapsbevis, dels ock att låntagare, som vore förmyndare eller uppbördsmän, skulle ställa sär7skild borgen till föreningens säkerhet mot för; — Kongl. Maj:t täcktes i nåder bifalla, — Is att (här uppräknas alla de föreskrifter reglementet innehåller i fråga om förmynderskap och uppbörd — med anhållan om upphäfvande af dessa föreskrifter). — — — — — — — Gifven Stockholms Slott den 10 Juli 1853. Kongl.. Maj:t har, sedan direktionen för allmänna hypoteksbanken blifvit i ämnet hörd, denna ansökning Sig föredragas låtit, och deryid funnit skäligt i nåder bifalla, att de i densamma omföfmälde reglementsföreskrifter må, såsom numera obehöflige, få ur det för nämnda hypoteksförening gällande reglemente utgå ; hvilket vederbörande, vv J. A. Gripenstedt. Af denna kongl. resolution arfar man, att den saknar uttrycklig bestämmelse eller föreskrift om inskränkning uti den åt hypoteksföreningen i Örebro medgifna befrielse, i afseende på de uti 17 kap. 8 handelsbalken omnämnde fordringar, hvilka tillkommit innan den ifrågakomna författningen trädt i gällande kraft, och hvilka fordringar derföre, enligt hvad vi här ofvan yttrat, ega förmånsrätt framför de inteckningar i gäldenärs fasta egendom, som derefteråt äro gifna. En och annan har dock tillkännagifvit sin öfvertygelse vara, att slik inskränkning, ehuru icke i orden uttryckt uti den kongl. resolutionen, dock måste af hvarje klok och försigtig man? anses såsom deruti förutsatt, enär en bestämd föreskrift om sådan inskränkning, vid det förhållande att den ifrågakomna kongl. förordningen af den 8 Oktober 1861 icke uttryckligen talar eller kan tala om någon dess retroaktiva verkan — hade innefattat en lagförklaring, sådan den kongl. regeringen icke egt meddela. Vi vilja emellertid ingalunda bestrida riktigheten af en sådan öfvertygelse, och kunna icke underlåta uttrycka vår förundran deröfver, att tänkande versoner finnas, som inslumrat i den föreställning, att de, till förmån för deras på sednare åren intecknade fordringar, bekommit, på grund af nyss åbero ade kongl. förordning, rättighet att se nedsatt — ja t. o. m. utskrapad — den förmånsrätt för andra fordringar hos en och samma gäldenär, som derförut lagligen egt rum och varit bestämde, Vi tro icke, att någon svensk domstol finnes, som skulle godkänna ett slikt anspråk. Vi hafva framställt frågan allenast af kärlek till det rätta och sanna, och i hopp att framkalla en allvarlig besinning om ämnets stora vigt till förekommande af framtida konflikter. W. —r— Rättegångsoch Polissaker. Gårdagens session. Om det mot SR Sparres jägare. Pettersson, begångna polisvåld tisdagen den 8 dennes, hölls i går fortsatt undersökning; men som Pettersson icke heller bland de vid detta tillfälle