Må man då ftmiustone komma med nå got annat svepskäl, som ej är rentaf orimligt! Men, säger man, Ryssland skulle begagna tillfället för utt angripa Sver Denna farhåga är visserligen icke hka orimlig och saken ingalunda omöjlig. Men nog är sådant föga sannolikt. R. Jand har änuu ej hemtat krafter efter det sista uttömmande Krim-kriget, har ej mäktat kufva den polska resningen, arbetar som bäst med honde-emancipationen och är i en stark jäsningsprocess samt har förstö finanse är alltså i större behof al fred än ni Sverge-Norge. Men låtom oss antaga möjligheten ar ett ryskt anfall: månne det skall bli lättare atl utkämpa en sista strid med civilisationens arffiende efter det att Danmark blifvit en rysk-preussisk vasallstat, efter att Polen blifvit lungt i mo ilisk mening, efter att Ryssland hunnit samla nya krafter och fullinda sina påbörjade kommunikationslinier samt sålunda upphäft de olägenheter som dena stora utsträckningen medför för anfallskrig, samt slutligen efter att ha genomgått sin pabörjade sociala ombildnings process? ! Månne ej ett afskaffande af alla de hinder vore mera värdt för Ryssland än en svensk-norsk truppstyrka af 20,000 man betyder för Sverge, ehuru insändaren st cj underskattar denna betydelse? Och tror man att vi, om vi sjelfye lemna Danmark isticket, hafva utt vänta verksam hjelp af vest makterna, på grund af Novembertraktaten? Ett dåligt hopp! Se här på Polens sönderstyckning, på uppfyllandet af Wiener-fördragen, på den hjelp som vestmakterna nu lemnat Danmark! Nej, vi måste hälla oss beredda att, i nödfall, utan alla andra bundsförvandter än Gud och rätt, med alla till buds stående medel försvara vår sjelfstän dighet. Vi få ej blindt lita på den minsta hjelp utifrån, ej ens från Norge. Nen ingen lärer kunna bestrida att en strid skulle hafva vida större utsigter till seger om de tre nordiska folken sta troget hvarandra bi, än om hvart och ett står is leradt. Och just derföre bör tanken på Ryssland snarar mana oss att nu uppträda, än derifrån af hälla Det är ingen svårighet att uppställa en hel massa mi jligheter ; men hvarföre göra det ensamt i en riktnin Hvarför icke äfven i en motsatt? Mu vi göra ett försök att framställa nägra andra möjligheter: I 1) Ar det icke möjligt att de tyska stormakterna och hela förbundet skulle, om Sverge-Norge verksamt uppträdde i handling (— noter ha förlorat förtroendet! —), af undecende för sina folks handelsoch närir intressen dragu sig tillbaka ur striden. Eller skall man antaga alt den gamla satsen Quos Deus vult perdere, dementat? här ovilkorligen skall tillämpas på Tyskland? 2) Är det icke möjligt utt, om vi gå med i kriget. IHalien begagnar tillfället för ett anfall på Venetien, hvarvid en skandinavisk eskader skulle kunna vara en god hjelp? Större delen af de österrikiska trupper, om nu stå på jutska halfön, utgöres afita lienare, polackar, magyarer. Manne det vore möjligt att, om rätt tillfälle bereddes, dessa trupper skulle kunna, mutatis mutandis. spela samma roll som Romanas spanska här år 1508, och inskeppa sig för att strida mot sina förtryck ret 4) Insändaren hörer ej till dem som önska allians med revolutionen; men han anser ej orätt att. i ett krig om vara eller icke vara, göra sig till godo revolutionens hjelp, der sädan sjelfmant erbjuder sig. Och månne det ej vore möjligt att, i händelse af krig med Ryssland, ej blott på svensk grund samla, utan äfven till vederbörlig destinationsort förtskaffa. 50 till 60.000 polackar, magyarer, italienare, för att deltaga i en strid, som åfven är deras? Om möjligheten af och sättet för en arme-kärs öfverföronde tt ex. till sjelfva Polen, skulle säkert en och annan ul våra sjömän kunna lemna ganska tillfredsstäl ande uppgifter. 5) Vore det icke möjligt ait, äfven under nuvarande financiella betryck, för ett krig på hvilket vårt sjellbestånd består, upptoga ett sillverlån inom landet om t. ex. 100 millioner riksdaler eller derutöfver? Eller tror man alt någon svensk man eller qvirna skulle tveka att lemna allt sitt silfver, om så erfordrades, för landets sjelfständighet? Och vore det ens någon nämnvärd uppoftring om man utgaf öfverflödigt, räntelö L liggande silfver, emot räntebärande obligationer, hvilka, om åtgärden eljest stäldes klokt, till en viss grad skulle göra tjenst såsom rörelsekapital? I Hundradetals andra dylika möjligheter skulle kunna framställas -— möjligheter, hvilka genom klok och fosterländsk verksamhet lätt skulle kunna vandlas till verklighet. Dertill fordras dock lycka, säs ser me Ja, men Jyckan står dem djertvom bi. Men att uppräkna flera möjligheter, vore! ej blott sagalöst: det skulle kunna skada. De anförda, så beskallade att de sjelfmant springa i ögonen, må vara nog. Så mycket må derjemte tilläggas, att om det NN farligt att underskatta sin tiondes makt, är det för visso ännu farligare att underskatta eller alls icke känna till sin egen. Då är det bättre om det gamla kämpamodet aterlifvas. Svenska folkets krafter, riätt ledda, ha alltid visat sig växa med behofoch detta förhållande afspeglar sig, såsom hela folklynnet, i sagan och his torien. Då Thor skulle vada öfver den ofantligt stora ån, som heter Vimer? och floden mer och mer svälde så att vattnet stod honom öfver axlarne, qvad han (Skaldarmal 15): oc vt I i I Väx ieke Vimer.