des emellan snarkningarne, inga riksmöten behöfde taga tid och krafter i anspråk, och då lynchlagen fick ohejdad tillämpas al polismakten. — År det verkligen till en sådan lugn och fredlig utveckling? man syftar? Eller är man blind för det mål dit man så rastlöst sträfvar? Lyckligtvis är förhållandet helt annat än hvad man af dylika påståenden kunde förledas tro; och de fientliga makter, som nu begynut anfallet mot Skandinavien, veta detta ganska väl. Oaktadt våra försvarsmedel på låugt när icke äro i det skick de borde och kunde vara, så har dock SvergeNorge genom sitt geografiska läge och sina naturliga hjelpkällor en ganska betydande makt, om man för ar att rätt använda landets krafter. Också veta den heliga alliansens agenter att ett sammanhållande, enigt Skandinavien skulle vara dem ett svårt, oöfvervinneligt hinder för utförandet af deras planer. De göra? derföre i splittring och rikta nu sitt lörsta blott på en mindre del, i hopp att. ostörda ar deluona grannaurne, få med sig införl denna del samt sedan, efter hand och efter vederbörlig, nu redan påbörjad slickning, ta sluka och digerera de andra delarne. För dem, som nagot närmare satt sig ini förhållandena, kan det icke vara obekant att, derest österrikiska regeringen icke påräknat Sverges-Norges stillasittande — eller med andra ord, derest man tvärtom varit fullt förvissad att, i händelse af angrepp på Danmark, en svensk-norsk arm skulle stridt i förening med den danska, en svensk-norsk flotta samverkat med Danmarks: så hade ingen österrikisk soldat marscherat öfver Eidern. Ett kraftigt uppträdande af SvergeNorge i rätta ögonblicket skulle sannolikt hafva alldeles förekommit det nu sannolikt oundvikliga kriget, åtminstone beredt en möjlighet för krigets lokalisering säsom England så gerna önskar. Denua insändarens öfverlygelse delas, såsom han tillfälligtvis känner, af flera högtstående män, ej blott i Sverge, utan äfven i Tyskland, och han förmodar f. d. minister i Köpenhamn, grefve Hamilton, äfvensom mi) nistern i Wien, derom skulle kunna afgifva intressanta upplysningar, om hvilka vär regering ej kan antagas vara okunnig. Det rätta ögonblicket är visserligen nu försuttet, genom en tveksamhet och obeslutsamhet, som i politiken ofta verka skadligare än älven de största fel i handling. Strozzis vishetsregelj i den bekanta komedien att man bör göra ingenting, temporisera, intaga en afvaktande ställning, kan tilläfventyrs någon gång vara helsosam för stora och redan till höjden af makt hunna stater, t. ex. England och Frankrike: för smärre och svagare stater innebär följandet af denna regel, i nittionio fall af hundrade, ett säkert förderf. För en mindre stat måste ett försvarskrig ofta börja med anfall, om det skall lyckas. Hade Fredrik I är 1756 intagit en afvaktande ställning, i stället att genom ett raskt angrepp förekomma den fientliga koalitionen; sa hade det måhända för andra makter varit af nyttu, men något Preussen hade då ej heller funnits till, åtminstone aldrig såsom europeisk stormakt. Men oaktadt vi försummat rätta ögonblicket kan Sverge-Norge ännu i desna stund, under förutsättning att Danmarks regering och folk ej svika sin pligt, ganska verksamt deltaga i den började striden och lemna cen fullt tillräcklig hjelp. En landthär af 20—30.000 svenskar och norrmän, i förening med Danmarks egen här och understödd af de hjelpmedel, som en relaii ötverlägsen sjöstyrka erbjuder, är fullt ullräcklig ej blott för att hindra tyska tra pers öfvergång till Als och Fyen, utan älven deras vidare utbredning i Jutland, der den skandinaviska stridemukten, som har sjön och dess trunsportmedel till sitt förtogunde samt understödjes at landets befoll ning, kan välja anfallspunkter och på hvarje kild punkt uppträda med öfverlägsen styrka, samt sålunda omöjliggöra ett vidure framträngande och utbredning, eller ock i detalj upprifva hela den inryckonde tysk urmen, Men älven om jutska halön skulle al deles öfversvämmas al fiender — hvilket dock är omöjligt, om man gör sin plit — så skulle en fullständig blokad al Tysklands hamnar och flodmynningar ensam vara tillräcklig att tvinga tyska makterna till efterg Man har talat om Österrikes sjöstyrka och vår egen svaghet. Sannt är att Österrike har en ej obetydlig sjöstyrka med till stor del utmärkt materiel: likaså att Sverge, al naturen anvisadt att löreträdesvis vara sjömakt. i århundraden oförsvarligt försummat sitt sjöförsvar. Men detta allt oaktadt tinnes väl ingen sjöman som ej vet att de I enade skandinaviska rikena äfven i detta uu ganska väl kunna icke blott blokera ulla tyska hamnar och flodmynningar vid Osiersjön och Nordsjön, utan äfven uppträt Ådriatiska hafvet och der uppsöka Öster kes svagaste punkter, såsom Triest och Pola; på samma gång som vi kunna uppbrivan alla Tysklands utevarande handelstartyg. Men, invänder man, England skall icke tillåta blokaden. Man tror säledes att En lunds af gangrena senilis angripna minister, hvilken, i strid med traktater. Enelands dyrbaraste intressen och engelska folkets högt uttalade mening, nu sitter stilla, då den utan märkbar fara skulle kunna uppträda, skulle så på en gång, i strid med egna uttalanden och förpligtelser och med stor fara för Englands handelsint np, inkasta sig i ett vidtutseende krig. Man immer att en drottning i Knotland visser