voro Ericsson följaktige) och t g åt dem: ni kan väl komma och hjelpa mig med mina embetspligter... att få isen bort ur rännstenen och saken klar. go herrar! Och så stodo vi i vårt arbete; men si då kom en rusning åt Arsenalsgatan framåt Jacobs kyrka... och cen hel hop poliskonstaplar med battonger i händerna förföljde en karl i flygande samt slog honom. så att han råma som en oxe och föll ner på gatan, ser herr ståthållaren... Ja! det var en ryslig rusning, ska jag säga... och sådant der tycker jag imte om... Men det rör ju alls icke Eriesson? sporde underståthällaren. Neej, men jag ville endast tala om den första rusningen. Sedan ser herr ståthållaren, läste jag in mina verktyger i materialboden och skulle gå derifrån med de här herrarna, och hade aflägsnat mig 8 å 10 alnar, då en ny rusning kom... 8412 pojkar, hvaraf en kilade emellan mig... och efter dem kom en skara af poliskonstaplar. Nyström blef då först slagen och tog till sehappen... och sedan så började de på och tröska mig, ropande: spring! j. go herrar, sade jag; jag går och behöfver icke springa; jag är en fredlig medborgare. som skött min tjenstebefattning och tänker gå hem nu... )e ropade åt mig: Vill ni inte springa? — Nej! go herrar, sa jag... springa... det kan ojkar göra; men icke gammalt folk, utan jag gär tyst och stilla min väg ... i mina embetspligter... men då började det hvina slag på slag, så att det riktigt haglade om öronen, skall jag sä och jag hörde en af poliserna ropa till de slå inte den der karlen, för den känner jag!... ?Nå, men kunde Eriesson ej känna igen någon af dem som slogo honom?? sporde underståthållaren. ?Nej, jag kunde icke se hvarken till höger eller venster, och det kan väl herrn förstå, att om jag vändt mig om, hade jag fått battongerna midt i ansigtet ... och jag gick derföre sakta framåt och lät dem tröska på mig, som om jag varit en halmkärfve.? Men, anmärkte underståthållaren. Eriesson inlät sig ändå i käbbel med konstaplarne ? ?Alldeles icke, hr ståthållare. jag gick undan för dem och sade endast. att je springer icke fö herrar, men jag går beskedligt hem, efter att a skött mina affärder ... Nyström upplyste på framställd fråga, att han erhållit ett hårdt slag öfver armen, hvarefter han tagit till flykten. De kommo rusande med stora battonger i näfven och jag tordes inte stanna, ty då hade de väl slagit iljel mig, tillade han. Orström upplyste att han äfven erhållit 3 slag. Hvarken Eriesson eller någon af de andra, kunde emellertid säga hvilka våldsverkarne varit. Den enda uppgift de om dem kunde lemna var, att de utgjorts af 4 poliskonstaplar och 1 stadssoldat. Poliskommissarien Uner bad att få konstapeln 86 Söderman hörd öfver uppträdet. Denne uppsaf att han, stående på afstånd, hört Eriesson disputera? med konstapfarne. men tillfrågad, hvari hans disputerande bestått, förklarade han sig endast ha hört Ericsson yttra: 7Får jag inte på i fred, eller något dylikt. Förhöret förklarades härefter äfslutadt och uppmanades såväl vederbörande kommissarie som de slagna sjelfvå att söka skaffa reda på hvilka rvåldsverkarne varit. Härefter förekallades snickaregesällen Jöns Holmberg. hvilken uppgaf. att han tisdagsaftonen den 8 dennes kl. omkring 10 kommit gående öfver Brunkebergstorg, för att begifva sig ned till Lilla Wattugatan, der han hade ett ärende att uträtta. I hans sällskap hade en badareelev befunnit sig. Komna ett stycke nedåt gatan, hade de mött 20 å 30 poliskonstaplar. som tillsagt dem att vända om. Till svar derpå hade Holmberg genmält att han der på gatan skulle uträtta ett ärende, då han genast erhöll 3 battongslag. Den honom åtföljande badare-eleven fick äfven ett slag samt tog till flykten. Holmverg vände derpå om samt gick undan, då han förföljdes af konstaplarne samt ytterligare fick sig tilldelade flera slag. Bland annat fick han ett, som så våldsamt träffade högra armen, att han fortfarande är oförmögen till arbete. flan yrkade att erhålla ersättning för sitt li sande. Hvilka våldsverkarne varit visste han ej. Gårdagens session upptogs till en del af förhöret med de för oroligheterna måndagen den 11 Mars tilltalade. nemligen till en början: renskrifvaren Carl Ahlberg. angifven att hafva bland en folksamling vid Gustaf Adolfs torg hänskrattat och pekat med käppen sedan polismästaren Granström gått förbi. Efter det Ahlberg med anledning härat blifvit arresterad i högvakten, bade han yttrat hotande ord. såsom att det behöfdes ett helt kompani för att hålla honom fängslad? m. mi. Vidare uppgifves att han skulle hafva varit så våldsam att man nödgats afföra honom från vakten till häktet: men hvarken angifvelsen eher vittnesmålen förmäla på något sätt att Ahlberg varit väldsam annat än i ord. Flera vittnen hafva blifvit hörda, hvilka i mer och mindre män bekräftat Ahlbergs stortalighet veh å Ahlbergs sida hafva några vittnen intygat att han fördrivit tiden i deras sällskap till långt ml aftonen. hvadan han blott eu kort stand skulle vid det angifua tillfället hafva uppehållit sig på Gustaf Adolfs torg samt för gt fällt yttranden uttryckande att han helst önskade vadvika all inblandning i gatuupptridena, Ett vid detta förbör inkalladt vittne, kapten Funck. applyste att Ahlberg vid åtalade tillfället varit rusig. hvilket denne medgaf, under förklaring att han annars icke yttrat sg på sätt som blifvit antydt. Kd Målet mot Ahlberg remitterades härefter till! råd husrätfen: af honom framställd begäran om att komma på fri fot bifölls icke. Norrmannen Hanssån. snickare till yrket och nivilken fällt de förut omnämnda yttrandena att han stod i förbindelse med Garibaldi samt hade godt om penningar och folk m. Mm, inställdes jemväl från häktet. Nr NA har Haossen ännu betänkt sig på att bekänna det han uppviglat andra personer till oroligheter och yttrat att han har mycket folk till sin disposition 0.8. v.. frågade underståthållaren. Nej det var bara lögn af mig, svarar Hanssen helt naivt. tilläggande: Mitt enda brott bestod dert att jag höll fri måndag. Han hade således fått för mycket i hufvudet. Yen Hanssen afiigsnade sig inte heller när han blef uppmanad dertill. j Ja si jag ham inte för det stod så mycket poliskonstaplar i vägen! hr ordföranden var också ler? Som et af paat vittne icke skulle uppskjutas till lö a Kan jag då mte få komma på fri fot? frå: sade Fanssen. För si jag svälter oehk fryser i läktet, så jag tror bestämdt att jag blir sjuk. Min fanssån. han får lof att sitta qvar till dess saken blir utredd. ehuru det visserligen icke är något farfigg han gjort, men om han bekänt genast hade kanske saken varit slut nu, förklarade understäthållaren. Härefter förekallades. snickeriarbetarer Gurl31 som, angifven för hurrande samt att hafva nupit i konstapeln Mårtensson i näsan. Afven detta mål nppsköls ytterligare för införskaffande af bevisung. Carlsson begärde likaså str blitva ställd på ri fot: öfverkonstapeln Tejonberg lutade rig härvid öfser skranket och berättade halfhviskan-; de till undesståthållaren om yttranden som Carlsson skulle fällt till Lejonberg på gatan den i Mars samt att Carlsson skulle vara mindre väl känd, hvarefter denne. återfördes i häktet. Derefter hölls. undersökning med arbetskarlarne Nyberg, Aberg och Anders Andersson, tillalade för att hbafya hurrat å Norra Badstugatan ! n 14 på aftonen samt med f. d. histgar-; sten Georg Andersson, hvilken skulle hafva annvislat foölkkovar till hurrarop och med anoliskommissarien Tinggren åbers-, ar tillstädes beslöts att målet er at s k: ur Lr sk fu ne he an Z0