Nan LUM OCH fUuctcUu vlUubdr ImIHCUiCIillalOC apoteksväsendet på tyska?, införer tyskt mynt, befaller tidningarne att hädanefter upplaga alla nyheter från Danmark under rubriken Utlandet?, o. s. v., så är allt detta onekligen konseqvent och energiskt i en viss riktning, men när någon ordar om att dessa åtgärder äro berättigade på nationaliletens vägnar, alt de tyska stormakterna härvidlag häfda nationalitetens ide?, att alltsammans icke är annat än ett uppfyllande af Deutschthumens väl begrundade anspråk? i Slesvig, då ljuger han som den fräckaste sofist eller hycklar han som den argaste jesuit. Och när i dessa dagar någon åter reser den gamla frågan om Slesvigs delning? eller om det behändiga medlet af en ?allmän omröstning? (under tyska bajonetter!) så kan detta visserligen vara motiveradt af en i sig sjelf icke förkastlig böjelse för ölverenskommelser i godo och för fredliga utvägar i allmänhet; men när man dervid insisterar på att i närvarande fall det rätta sålunda skulle tillfyllestgöras och det billiga uppfyllas, då antingen bedrager man först sig sjelf på god tro, för att sedan bedraga andra, då har man icke gjort sig någon klar föreställning om hvarom allt här handlar, då saknar man vissa grundbegrepp, hvilka här äro af den allra största betydelse, eller pratar man i väder och vind för att afsigtligt förvilla med fagra ord och med slutledningar af en skenbar logik, som dock är falsk från början till slut. När tyskarne i fråga om Slesvig föra nationaliten fram såsom ett argument och sålunda söka att inbilla verlden, att de här äro i sitt rätta ärende stadda, så måste det högljudt förklaras och förkunnas och förfäktas, och förklaras om igen, att i hela historien har måhända nationalitets namn aldrig blifvit oförsyntare missbrukadt. Och när man talar om att dela Slesvig eller om att nu appellera till slesvigarnes egna hjertans mening och önskan, antingen de hellre vilja höra till Danmark eller till det 7stora fäderneslandet, så vet man, lindrigast taladt, icke riktigt hvad man föreslår och betänker icke följderna af ett lättsinnigt medgifvet prejudikat. Den tyska invasionen kan för längre eller kortare tid komma att triumfera och blifva s herrskande i Slesvig Gi Slesvig i dag, i Jylland i morgon !), men det skall utiryckligen sägas, det skall på förhand protesteras och efteråt blifva ståndande i häfden, att detta icke är med rätta skedt, utan mot all möjlig rätt, genom det nedrigaste våld, ;enom rån och stöld, genom nattligt öfverfall med dolken och pistolen för den svagares bröst. Det ligger tyvärr endast alltför mycket inom möjlighetens gränsor, att i detta ögonblick en allmän omröstning i Slesvig skulle gilva en pluralitet af röster för det tyska öfverherradömet; men det skall uttryckligen sägas, att detta endast vore att till förorättelsen foga ett cyniskt hån, liksom man fordomdags vid inqvisitionen först marterade, för att derefter åstadkomma den frivilliga bekännelsen?. Det är möjligt, att till och med en ?delning af detta ?om-s tvistade? land skulle för en och annan, af den eviga danska frågan uttröttad, och i allmänhet blaserad statsman taga sig ut som ett Parrangement bien trouve? (liksom denna utväg en gång egde åtskilligt lockande för äfven vissa danska blidare karakterer, t. ex. ?Fantasternas?, sjelf icke så litet fantastiska författare Egede Schack), men det skall uttryckligt sägas, att hela denna teori om rätten till att sönderskära och taga till sig af främmande staters gränseland (Pprovincess limitrophes?) såframt den först en gång skulle erhålla allmän europeisk häfd, ovilkorligen förr eller sednare måste leda till resultater, ännu knappast anade, att denna teori (vi tala här icke om återtagandet af hvad en främmande stat en gång röfvat ifrån en viss nationalitet) är i sin följdriktiga utveckling den mest statsupplösande af alla, satt antingen är den rätt (vi tala här icke om våld eller om straff) som skulle liggal: Hill grund derför, en fiktion och ett hjernspöke, eller är staten sjelf en fiktion, och att genom ?nationalitetsbegreppet, sålunda uppsfattadt och tillämpadt, nationerna sjelfva skola svinna. Den svenska pressen har icke på sitt samvete, att icke hafva flitigt och utförligt behandlat allt hvad till den dansk-tyska frågan hörer; det har icke heller fattats allahanda bidrag till utredningen af de slesvigska förhållandena specielt. 5å länge det gamla sdelningsprojektet äfven hos oss kan finna förespråkare ännu i dag, är det likväl tydVigt, att den enkla satsen, att Slesvig är ett urgammalt danskt land, som injuria temporum? blifvit till någon del förty shadt, (mera lugna och passionfria tyska organer erkänna nu sjelfva, att åtminstone halfva Slesvig är rent danskt, den tredje fjerdedelen blandad, och endast den sista fjerdedelen så till vida tysk, att den är platt-tysk och frisisk), att denna enkla sanning ännu icke står fullt klar och odisputabel för alla, trots allt som derom blifvit skrifvet. Frågan är vigtig, ty härpå hänger just frågan om rätten, vil ken är och blir den yttersta; och hvarje, om än så litet, nytt bidrag till dess utredande måste hafva sin nytta, så länge adhuc sub judice lis est?, så länge utslaget ännu icke är utan appell fäldt, hvad det verkligen synes oss att det för längesedan bordt vara. De, som tala om Slesvigs delning, stödja sig dervid på den satsen, att Wesvig är omtvistadt?, men för att detta sista ord xmå kurcna betyda något i en allvarsam och ärlig slutledning, måste dervid på samma sång underförstås ordet ?med rätta?. Aro der tvenne, som tvista, men den ena har absolut orätt, ligger det icke något förnuftigt i att man skall gå halfva vägen hvar och att den, som har den fullkomliga rätten på sin sida, skulle gifva något med sig, Han kan genom omständigheternas makt, framför allt genom våld, tvingas dertill, nien då inträder orättfärdigheten i stället för billig: het och förnuft. De, som förorda en delning af Slesvig mellan Danmark och Tyskland, måste alltså antagas förutsätta, att denna lands:el är med något slags rätt omtvistad och att Tyskland verkligen der vid lag har ett visst legalt anspråk. Man säger