blef följaktligen till ständerna under riksdagens lopp öfverlemnad, antager man nu troligen. Så synes åtminstone hafva bort ske; mens så skedde alldeles icke, ty finansministerns obenägenhet för att taga ihop med den frågan fortfor och ökades allt mera. I elfoa månader fingo handlingarna ligga ovidrörda i finansdepartementet, men ändtligen då — remitterades de, den 16 Mars förlidne år, ånyo till kammarkollegium, icke blott skogsordningsförslaget, utan äfven det till instruktion för skogsstyrelsen. Och der inansministern har icke vidtagit någon åtgärd, som legat inom hans förfogande, för att bringa kollegium i verksamhet för dessa ärendens behandling och afgörande. Finansministern har med ostördtlugn åsett att sist församlade ständer under tiden ånyo för sin del behandlat skogslagstiftningsfrågan, har sjelf deltagit i diskussionen derom, afhört med stort intresse hvad som yttrats, inhemtat hvad som anförts rörande hushållningen med kronans skogar i de norra länen — men dervid har det fått bero. Icke ens instruktionen för den redan för fem år sedan organiserade skogsstyrelsen har ännu utfärdats! Men icke nog härmed! Redan för nära två år sedan har skogsstyrelsen till Kongl. Maj:t inkommit med flera vigtiga förslag, dels till förordning angående utsyning af skogsalster från kronomarker i de nordliga länen, dels till kungörelse och tillägg i 1824 års stadga rörande afvittringsverket i de tre nordligaste länen, dels till kungörelse angående vissa iakttagelser vid syneförrättningar å kronohemman och nybyggen i de nordliga länen, och dels till stadganden anående grunden för värdering af skogsmark i de ofvannämnde länen, med hänsyn till skogsområdens upplåtande åt sågverken; — men i ingen af dessa frågor har ännu beslut fattats, ehuru åtskilliga af dem äro af stort och några af oberäkneligt inflytande på skogshushållningen i Norrland. Mån kan till och med säga, att med hvarje dag som dröjsmålet fortgått och fortgår åstadkommes j vissa fall en stor och oersättlig nationalförlust. — Men — såsom vi ofvan antydt, och som tyvärr bär syn för sagen — hr finansministern hyser en ogemen fruktan att fatta något beslut i afseende på skogshushållningsväsendet, och derföre uttänkas med stor skicklighet hvarjehanda uppskofsanledningar. f hvad nu är anfördt torde uppenbart framgå regeringens obenägenhet älven för sådana reformer och åtgärder, som lätt kunna åstadkommas, och om hvars behöflighet regeringen dels blifvit upplyst och dels lätteligen sjelf bör kunna öfvertyga sig. I sin halfofficieha tidningsöfversigt har Posttidningen för den 12 dennes, i anledning af vår första uppsats i ofvannämnde fråga, till bemötande upptagit vära anmärkningar. mot den långsamhet hvartill chefen för civildepartementet gjort sig skyldig i fråga om förbättrade föreskrifter rörande landtmäteristyrelsen och landtmätarne i riket. Att Posttidningen rubricerar våra anmärkningar såsom anfall mot regeringen? och derjemte karakteriserar dem såsom obefogade, förundrar Oss icke, enär Posttidningen här uppträder ex ofticio; men just genom detta uppträdande har den fördelen blifvit oss beredd att ytterligare kunna amplifiera våta anmärkningar. Sedan landtmäterichefen åren 1850 och 51 företagit embetsresor i alla riktningar af landet, afgaf han den 11 Maj 1852 ett utförligt förslag till ändringar af flera paragrafer i 1827 års landtmäteriinstruktion rörande sättet för landtmätarnes bildande och befordran m. m. samt till dittills saknade formulärer till registratur och diarier i provinslandtmäteri-kontoren. Om nämnde förslags värde kunna vi icke yttra oss; men ätt de voro af icke ringa vigt och af behofvet påkallade torde få antagas såsom obestridligt, enär det är temligen allmänt bekant, dels att landtmätarnes bildning på långt när icke öfverensstämmer med tidens fordringar, dels att befordringsgrunderna inom landtmäterikåren och underdåniga förslag till sådana sysslor ofta öfverklagats, och dels emedan det sätt, hvarpå de ganska maktpåliggande registraturen vid provinslandtmäterikontoren flerstädes föras, är till följd af en gammal, oduglig föreskrift så beskaffadt att det öfverklagas af kontorens föreståndare och icke medför tillräcklig säkerhet för de dyrbara kartornas ooh fandlingårnes bevarande, derest kontoren komma i oredliga eller vårdslösa personers vård, om hvilket allt det nära tolt år gamla förslaget, som genom allmänt tryck är tillgängligt sedan 1852, lemnar märkliga uppysningar. Af berörda förslag har en ringa del — den nemligen rörande landtmäterielevernas bildning — varit föremål för pröfning, men, som det vill synas, icke blifvit definitift afgjord. Förslagets öfriga, lika vigtiga, om ej vigtigare punkter, äro ännu efter nära tolf års förlopp icke pröfvade. Om nu nämnde förslagspunkter icke beumits ändamålsenliga, så hade de väl af eivilministern bordt underkännas och andra mera lämpliga föreskrifter i stället utfärdas. Att åter helt enkelt låta så vigtiga frågor i nära tolf år ligga opröfvade, under det att de påvisade olägenheterna fått fortgå, kan svårligen annorlunda rubriceras än som en hög grad af försumlighet. När de nya författningarne om mått och vigt i början af 1855 utkommit och landtfvariigga de ännu sedan ett år tillbaka, och hr ÖS mm hl mm AAA ÅA MA Il m— nn RA CP 2 Ö jr RRD HO NN RR HE VA