Snällpostens Köpenhamnskorrespondent berättar : Den brutala råhet och okunnighet, som herrskar hos de preussiska officerarne, är utomordentlig. En af dem yttrade någonstädes i Slesvig, att sålunda skulle upprorsmakare behandlas?; han trodde, att Slesvig var en preussisk provins, som hade gjort uppror, och nu skulle bringas till lydnad; en annan uttryckte sin förundran öfver att damerna i huset talade danska; han trodde, att denna rotvälska? ej begagnades af den bildade klassen. En af damerna anmärkte då, att de bildade här i landet lärde främmande språk i skolorna; och om han ville framställa någon fråga på franska eller engelska, kunde han ätven erhålla svar på dessa språk. Han underlät emellertid försöket, som man kan förstå af flera skäl. Den österrikiska massans okunnighet når dock höjden (eller djupet); deras föreställningar om allt möjligt, hvarföre de slåss, och hvad och hvem de slåss emot, äro så orediga som möjligt. Liksom det uppfyller dem med förundran, utt se huru alla härstädes kunna läsa — att ej tala om skrifva ! — så bli de äfven mycket öfverraskade, när någon vill göra dem begripligt att vi ej äro både hedningar och öfverhufvud värre än de värste kättare, ty derom ha de hört, och derföre trodde de, att de skulle utrota oss. Från flera håll har jag hört beundran uttalas öfver de kraftiga exemplar af svenskar, som äro hit ankomna som frivilliga. De se ut att kuna taga sin man?, säger man. Hur det deremot går med de Stockholmska diakonissorna äfvensom med de andra fruntimmer af våra egna, som ville biträda vid Iasaretterna vet jag icke. H. M:t drottningen, som intresserar sig för detta diakonissväsende, har låtit framställa förfrågan hos armens stabsläkare, men fått till svar att de damer, som icke hade myeken öfning, icke kunde användas. Deremot är det god plats för läkare. En allmän sorg har doktor Daniel Schiötz död väckt. Han var känd af många och särdeles atbållen för sin sällsynt lifliga älskvärdhet och sin skicklighet. På sista studentmötet var han också här, och det var han, som på kongl. teatern kastade sin studentmössa med den långa tofsen upp på scenen till fru Heiberg, för att med denna sända henne. en blomma, som han på förmiddagen hade plockat på Thorvaldsens graf, jemte ett vid tästadt papper: Till Nordens största kon närinna från Nordens störste konstnärs sista blomstergård. En norsk student?.