och af hvilket detta derför borde i främ-j sta rummet kunna vänta ett sådant bistånd, undandrager sig att lemna det.? Öfver Englands ställning till danska frågen yttrar sig Morning Post i en ny artikel på följande oförbehållsamma sätt. EEYDet svar, som regeringen i afton kommer att afgifva på lord Ellenboroughs interpellation är lätt att förutsäga. Vi äro ej förpligtade att bistå Danmark lika litet som et är oss förbjudet att hjelpa nämnde rike, ifall omständigheterna tvinga oss att fatta ett sådant beslut: vi förbehålla oss full frihet att handla. Se der ungefär hvad lord Ellenborough kommer att få höra af grefve -Russell, hvilken föröfrigt ännu en gång skall orda inför öfverhuset om möjligheten af en konferens, på hvilken den stora dansk-tyska tvisten skulle erhålla en definitiv lösning. (Denna förutsägelse slog som bekant är till ella delar in.) I Under det att vackra ord och drömmar aldrig saknas inom de båda husen, fortgå händelserna sin olycksdigra gång: För någon tid sedan hade man falskeligen gifvit 038 den hugnande försäkran, att Österrike icke vore i det bästa förstånd med Preussen, och att Wienerkabinettet skulle draga sig tillbaka från krigsteatern samt låta Preussen på egen hand bära fälttågets alla faror och följder. Man försäkrade oss derjemte, att: preussarne, som intågat i Jutland, sjelfva voro ledsna öfver detta steg, och att churuväl de af vissa strategiska skäl ansågo nödigt att qvarstanna i Koldig, ämnade de icke framtränga längre. Alla dessa angenäma illusioner ha nu skingrats. Österrikarne förena sig med preussarne för att angripa Dybböl, och manstarka afdelningar af de båda armerna framrycka hastigt på andra sidan Kolding för att angripa Fredericia. Vi erfara äfvenledes, att österrikiska flottan, hvilken som man påstod icke skulle utsträcka sina operationer utöfver Kanalen, blifvit skickad till Nordsjön i uppgifvet ändamål ett förhindra blockaden af Hamburg. Så dana äro fakta; hvilket emellertid ingalunda hindrar, ätt vi för hvarje dag emottaganya försäkringar. Man säger oss, att de tyska stormakterna icke allenast äro villiga att deltaga i em konferens, men ock att de bestämdt önska ett vapenstillestånd, hvars vilkor skulle bestå uti Jutlands utrymmande af tyskarne och ön Als af danskarne, hvilka dessutom skulle återlemna alla de skepp, gom de kunna ha uppbringat samt afhålla gig ifrån ytterligare repressalier. Frågan för ögonblicket är alltså denna: Skola vi öppna ögonen, och om vi öppna dem, skola vi fortfarande låta slå puder i dem? Preussarne, österrikarne och ryssarne söka lura oss, under det de med fasta steg fortgå emot ett gemensamt mål. Det ärej troligt, att Österrike med Italien i ryggen skulle fullfölja sin nuvarande politik säframt det ieke hade erhållit vidsträckta garantier att blifva understödt. Vi veta alla huru Ryssland biträddes af Berlinerkabinettet i kriget mot Polen. Galiziens försättande i belägringstillstånd visar hurusom Österrike nu i sin ordning vill hjelpa Ryssland. Vizgnse derföre såsom fullt bevisadt, att en intim allians, sannolikt formulerad i en traktat men i alla händelser säkert de facto befintlig, er rum emellan de tre makter, hvilka utit: sig tillsammans emot hvad de benämna icke den konstitutionella frihetens sak, utan revolutionen. Följden häraf är, att vi komma att indragas i ett krig, ty engelska folket skall troligen förklara sig vilja försvara sina sanna intressen. Vi kunna ej förblifva passiva, då vi se — hvilket man inom några veckor får se — hela Europa i kamp emot despotismen. Det hade varit mindre kostsamt att skynda polackarne till hjelp; det hade varit mera ekonomiskt att dristigt och beslutsamt taga Danmarks parti, ty i båda fallen skulle vi he undgått de nuvarande förvecklingarne. Men det är ett stort misstag att tro, att vårt land beräknar när det gäller hvad som är rätt och ehuruväl herr Gladstone torde finna sig måttligt förtjust att nödgas förändra sin blomstrande budget och få emotse ett deficit i stället för ett öfverskott, så läser väl nationen tvinga honom att mot sin vilja handla. Danskarne skola ej ge vika för sina rof-: lystna fiender, de ha redan gjort tillräckligt j. 4 1 många eftergifter, och de skola ej deltaga i en konferens, der de ej finge annat ati öra än att tmderkasta sig tyskarnes alla ordringar. De vilja hellre se till huruvida krigets skiften icke äro att föredraga framför deras flenders anspråk och deras ; vänners obillighet. De vete, att deras po-, sitioner äro svåra att taga och att de förmå mycket på hafvet. De veta, att våren kom; mer att medföra förvecklingar i alla delar af Europa och de hoppas, att Polen, Ga-l: lizien, Ungern och Italien skola åstadkom; ma diversioner till deras förmån. De räkna 4 äfven på, och häruti tro vi dem icke hafva orätt, att anblicken af en handfull tappra krigare, kämpande för en ädel sak, anblieken af ett urgammalt rike, vår bundsförvandt i följd af traditioner och stamförvandtskap, nu i dödskamp, skall i engelska hjerI tän åstadkomma någonting mera än en tom ? sympati och grefve Russells långdragna deh scher. Diplomatien kan visserligen röra ? i) hop, kan intrassla; men en rättvis sak slutar dock alltid med att öfverändakasta alla hinder, som stå den i vägen. På den tiden då den orientaliska frågan! afhandlades, blef af Europas i Wien församlade diplomater en not redigerad, som fpkändes af alla och som Ryssland antog. 1 an trodde nu saken vara reglerad, menly Turkiet förkastade noten och förklarade!, krig, emedan det var fullt förvissadt om sing vänners diplomaternas förräderi, och förtröstade på rättvisan af sin sak. Sex! månader derefter hade vestmakternas arm6er besatt Krim, och slutligen klippte traktaten i Paris hiörnens klor. och ppe lov