bearbetas. Det kan visserligen för den oinvigde vara svårt att räkna ut, huru skrämseln skall tjena till de åsyftade ändamålen, men hvad man alltid kan påräkna är att uppskrämda sinnen äro lättare att bearbeta, då man en gång kommer med det som man egentligen vill. De sednaste dagarnes eländiga pöbelupptåg hafva kallat fram i dagen ett lika eländigt kältringsväsende, som är en skamfläck för Sverges hufvudstad. Det är omöjligt att i några korta drag skildra alla dess uppenbarelser, men den på samma gång betänkligaste och mest i ögonen fallan e är sträfvandet att åter neddraga den politiska diskussionen från den punkt, dit den ivårt fädernesland, post varios casus, hade lyckats upparbeta sig, och hvarifrån den hade bort kunna stiga allt högre. En vigtig fråga står på dagordningen, i hvilken åsigterna äro delade. Den ena sidan söker med ihärdig och utförlig bevisning vindicera sin åsigts riktighet; i stället för att mötas af en motbevisning, får den nå; glåpord slungade i synen på sig. Är detta politisk diskussion? Har då motsidan inga skäl, hvarpå dess åsigt hvilar — inga andra än toujoursförtroendet? Nå väl, detta må så vara; det må till och med vara, att hos någon åsigten vidblifves endast derföre att högfärden stötes af tanken att man kunde halva misstagit sig eller derföre att tankelättjan hindrar en att följa med den framlagda bevisningen, men må åtminstone den bevisfattiga sidan icke beskylla den bevisande sidan för att hafva vädjat till gatans? argumenter, — sådant är både löjligt och gement. Det finnes ett lugn, alstradt af det slags optimism, hvilken tror allt vara godt, som för ögonblicket formelt är, och allt vara ondt, som vill blifva. Detta lugn är toujoursförtroendets eller indifferentismens lätta dygd. Det finnes äfven ett annat lugn, alstradt af ett lefvande historiskt studium och hvilande på öfvertygelsen om att det bästa alltid förr eller sednare blifver, men hvars egare derföre icke vill vara en slö fatalist med korslagda händer; enär ingen på för hand vet, huru mycket honom kan vara be skärdt att verka i den stora utvecklingsprocessen: Han kan icke intresselöst åse de stora historiska rörelserna, icke passivt be. trakta de menskliga ärendenas gång, såsom man betraktar himlakropparnes rörelser eller årstidernas vexling, ty han vetatt vår verlc är förnuftets och viljans rike och att den himmelska mekanikens fatalism här icke råder. Håkan Röde.