professorns högsta uppgift således skulle vara ett fortsatt, allvarligt sökande efter sanningen och ett sträfvande att bemäktiga sig hela den forskningsart, åt hvilken han egnat sig, för att med framgång kunna fullfölja vetenskapens utveckling och leda, mer än undervisa ungdomen, under dess studier; och om dessa studier vid universitetet icke borde vara skolgossens endast emottagande, utan den forskande andens sjelfständiga; så lär det väl ovedersägligt att den akademiska undervisningen än mindre bör neddragas till ett repetilorium och en öfverläsning af kollegier eller andra 1cxor. Nu äro professorerna till den grad sysselsatta med undersökande af ungdomens kunskaper och med konsistoriella bestyr, att tiden för deras egentliga verksamhet eller fortsättningen af deras egna studier är reducerad till en obetydlighet, samt att den knappa undervisning, hvilken de uti sina föreläsningar skulle meddela, icke ofta får höja sig öfver veteniskapens elementer. Den vetenskapsman vi här ofvan citerat, sjelf lärare vid Upsala universitet, säger äfven: Professorn nödgas, snart han tillträder sin tjenst. upphöra att vara forskare och student; han får åtnöja sig med den bildningsfond han redan då eger, och anse som lycka, om han kan bibehålla den. Om han är verkligen vuxen för sin bestämmelse och lifvas af en anda, som är denna värdig, kan likväl ett sådant upphörande af hans forskningslif icke undgå att på honom hafva ganska menliga följder; hans lefnadsmod mäste aftaga, hans befattning blir honom vidrig och öfroår till routine, hvarigenom hans åsigter inskränkta och ensidiga, hans nit slappt och hans håg vänd åt andra häll än uppfyllandet af hans bestämmelse. — Det oupphörligt underhållna vexelförhållandet emellan läraren och lärjungarne, då det icke genomtränges af från begges inre utgående lefvande krafter, skall. medan det försätter dessa uti tillstånd af. domning eller aftyning, slutligen subordinera sig under en för begge vanligen död kunskapsmassa, som, koncentrerande sig i ett kompendium eller en lärokurs, vanli-, gen, så fort den af ett sådant handtverk snart uttröttade läraren börjar att åldras, öfvergår till en stående typ för en lika tids-; ödande som snilleförtryckande lexläsning. Efter att hafva antydt alt en inom en fakultet erhöllen grad (såsom magister eller: doktor c.) bör gälla såsom full legitima-: tion till praktisk verksamhet och befordran I inom det fack, hvortill fakulteten hörer (en; åsigt, som väl dock torde vara tvifvel un; derkastad och sannolikt till någon del haft sin grund uti förtrytelsen öfver sundhetskollegii embetspröfningar), säger Hvasser! vidare: Men så vida endast de med den ) och den filosofiska fakulteten sammanhängande befattningarne äro af den beskaffenhet, att full legitimation genom fakultetsgrad kan göras till ett nödvändigt vilkor för rättigheten till deras sjelfständiga bestridande, må Dn c iste för de öfriga befattningarne embetsexamina finnas: men dessa böra anställas af embetsverken sjelfva och iske af universitetet, Då fakultetsgraden säledes i aft ende på dessa samhällssferer icke kan göras till nödvändigt vilkor för inträdande och tjenstgöring inom dem, bör den i stället, som det inom prestestandet redan ilängre tid varit stadgadt, medföra företrädesrätt till de högre befattnivgarne.? En annan Upsala-professor (Palmblad); förklarar i den år 1539 utgifna tidskriften! Mimer (till svar på en uppsats i Aftonbladet, hvarnti. bland annat yrkats, alt en mensyäsendet borde afskafias eller atminstone från universiteterna afsöndras), att de många examina, med dertill hörande tentamina, borttaga en orimlig del af profesorernas tid, inkräkta på deras egentliga litterära verksamhet samt trötta och utnöta deras krafter. Han anser vidare att, om bildningen i våra skolor, universiteter och embetsverk hunne till samma intelligenta höjd som i Tyskland, kunde gerna universiteternu befrias från de civilexamina: hvad dem sjelfva beträffar, skulle denna föri ng verkligen blifva en vinst.? fven professor Olivecrona synes ense. att det oupphörliga examinerandet vid universitetet dödar vetenskapligheten hos de unga samt skadar såväl lärare som lärjungar och embetsverk. På det att grundlighet i kunskaper, men icke blott examen, skullel: blifva syftemålet för studierna, vill han för : dem, som aspirera högre administrativa eller domarcembeten, hafva en högre pröfning förei skrifven, hvilken fordrade vetenskapliga stuI dier: och denna skulle allena vara univerlj örbehållen. Till andra befattningar men afläggas inför vederbörande ) k. Om det hos oss stadgades?, embetsveri ger han, att hvar och en som skulle kunna utnämnas till häradshöfding, borg-: mästare eller rådman i Stockholm, landssekreterare, ledamot af rikets hofrätter, revisionssekreterare, justitieråd. rädplats inom kollegierna eller platser i statsdepartementerna, hädanefter måste, innan han lemnar !:i universitetet, absolvera prestanda för juriskandidatexamen, skulle snart mera allvar ij: studier visa gig och fäderneslundet deraf komma att skörda goda frukter. Aspiran: ter till blott underordnade befattningar i emi: betsverken eller till upphbördstjenster, hvilka sednare nu uaflägga den s. k. kameralexamen, I borde aldrig examineras vid universitetet, ! utan, efter betyg al professorerna att de ji under viss tid begagnat akademisk under-: l : 1 : l visning, pröfvas i det embetsverk, der anIlning sökes.? -— Författaren beklagar vidare att den länge utlofvade stadgan angående embetsexamina ännu icke utkommit, och hun tillskrifver, på goda skäl, grunden till den klagan man så ofta får höra öfver embelsmännens okunnighet, regeringens ) befordringssystem, hvilket icke uppmuntrar till I: grundligare studier. En dylik uppmuntran: 4 cker allra bäst, säger hr O., dersgenom att kunskaper och studier vid befordringar belöMen så länge detta icke sker, så länge j: ade icke, der det gäller utkomst och : tes vid kunskaper och underalsee befordran, fis gångna pröfningur, är det ursöktligt oml mängden icke vinnlägger sig om mera än . ! de allra nödtorftigaste kunskaper. I Norge och Danmark är förhållundet helt annat: det litvar ungdomen till allvar och flit i stu-j