Urvar Vud. Om den förestående nya regleringen af embetsexamina. uu. Det omåttliga examinerandet vid universiteterna förqväfver vetenskapligheten. Universitetslärarne sjelfva yrka embetsexaminas aflägsnande från akademierna Evamenskommissioner. N yldighelen att anställa de mångfaldiga förhör med den studerande ungdomen, som nu tillhör de akademiska lärarne, är ingalunda lika gammal med universiteterna, utan leder sitt ursprung från slutet af 1740-talet, då (genom kongl. förordningen den 10 Mars 1749) de af den studerande ungdomen, som tänkte att varda befordrade till sysslor, hvar vid kunskap fordras om lag och rätt, förpligtades att icke taga afsked från ekademien utan erhållet vittnesbörd om tillräcklig insigt i lagfarenheten, ett påbud, som genom kongl. förordning den 9 Mars 1750 samt kongl. bretvet den 39 April 1799 ytterligare I så måtto utsträcktes till alla tjenster vid statens kollegier och öfriga embetsverk, att ingen fick dervid antagas, som icke med akademiskt vittnesbörd styrkte sig hafva inhemtat kännedom af vista föreskrifna kunskapsämnen. De enstaka fall. som sedermera inträffat, då personer, utan att hafva undergått akademisk examen, fått inträde och befordran ) i statens embetsverk, hafva således emot gälJande befordringslogar tillkommit. För utt yttermera försäkra sig om att staiens emheten skulle blifva endast af teoreviskt och praktiskt bildade män beklädda, blefvo sedermera, säsom vi ofvanlöre anmärkt, bland annät, särskilda förhör inför embetsverken löreskrifna. Dessa förhör hafva icke blott bibehållit sig, utan de visa sig fortfarande lika väl behöfliga som nå onsin, ehuru mycket man påstått att undervisningen vid universiteierna förbättrats. Af examinatorer inom kollegierna och af andra personer, som afhört dessa pröfningar, halva vi inhemlat, alt de unga män, som, efter att halva genomgält sin s. k. akademiska kurs, i dessa verk söka inträde. med ytterst sällsynta undantag, ådagalägga on förvanande ekunnighet i kamcrallsgfarenheten. En jordebok ha de naturligtvis aldrig sett, och indelningscerket är för dem en lika stor guta som hela statens finansverk. Hvad cen landsbok är, är för dem fast obegripligt, och tillfrågade om skattläggningsmetoder, om orternas undervisningar och dylikt, iokttoga de en mycket betecknande tystnad. Pa det sätt undervisningen i detta fack vid våra universiteter nu bedrifves kunde den tid derå användes rätt väl bespurus. -Alminstone Horde man kunna finnu ett bättre sätt att använda densamma. Mer och mer synes man blitva derom öfverens, att universiteterna hafva ett högre inäl än att vara exomensinstituter, och att professorerna icke borde förnöta all tid och kraft på ett evinnerligt undersökande af ynglingars kunskapsmitt, som knappt hunnit genomtränga och fatta vetenskapernas första grundämnen. Det, chvad man; alser lärarnes ståndpunkt eller yvglingarnes syften, lika ändamålsvidriga i detta system att förvandla landets bögsta lärosäin till ett slags trempqvarnar i embetsverkene tjenst, der knappt niögon fonko, än mindre tillräcklig tid kon vgnas åt vetenskaperras odling för deras egen skull, bur länge varit iusedt af upplyste män äfven här i Jandet. En utmärkt vetenskapsman ) har med rätta anmärkt att det vid ett uni versitet är ieke undervisning, utan verkliga studier, som borde utgöra huivudsaken. Genom dessa sednare skall den studerande utveckla gin egen andliga kraft. ban s sjelf öjvervinna de svärigheter som möta hans forskning, han ekall lära känna tviflets bittra inverkan, plögan af vacklande meningar och det betydelselösa i en tom kunskap. Denna erforenhet och den kraftansträngning, som derigenom omedelbart framkallas, utgöra ett vilkor för uppkomsten af en grundlig vetcuskaplig bildning. Men detta ihärdiga studium, detta oupphörliga nedstigande 1 forekningars djup hör icke ensamt ynglingen: den verklige veten. skapsmannen skall fortsätta det genom lifvet, och dertill är isynnerhet den icke blott uppmanad, utan absolut förbunden, hvilken Hvosser: Om Fakultetsinrättningen och I det akademiska studinm. Ups. 1850. D