i lide ulla ännu fria folk som es man stå upp för att qväfva försöket i sin linda och stalnera ett exempel af omutlig rättfärdig het och af en vedergällning utan mannumån. Så långt torde vi vid litet närmare eftertauka bliiva eniga, de flesta. Men vi borde vara eniga ännu ett stycke längre. Viuppmanas dertill, särskildt vi svenskar, icke blott af farons mera omedelbara närhet för oss, men äfven af den historiska heder, vi ärft, och af denna nationella stolthet, som visserligen hos oss kan fill en tid bortledas eller förlamas af ögonblickets njutning eller af brådskan i ögonblickets . eller af det generande i ögonblickets ställning?, men som åter röjer sig sjelf, hvar gång vi, oförbryllade af stundens disharmonier, fråga vårt samvete och lyssna till dess röst. Der gilvas i lifvet många slagsintressen, och intet af dessa, så fromt det eljest är förnuftigt — och går i en god riktning, bör bises eller till sitt värde underkännas. Fredens intresse är stort, den lugne kulturutvecklingens, den inre samhällsordninger s äro dyrbara för oss alla, men öfver dessa står dock ett intresse, detär rätlens i dess vidsträcktaste mening, hvilket också, när allt kommer omkring, är detsamma som frihelens, nemligen, den frihet, som är värd att ega. Det inträder, SM detta iutress våldsamt beröres, en punkt, der vi alla äro solidariska, der det särskilda fäderneslandets sak icke längre kan skiljas från de folks, hvilka äro nära att duka under, der känslopolitiken och klokheten, detta ?hodie tibi, ceras mihi, förena sig i et progam. Vi borde derför vara eniga om atti detta ögonblick, då mycket måhända för hela vär verldsdel står på spel, är det en bättre politik, att vi sluta oss samman, än att vi splittra oss sjelfva. Man borde derföre veta att akta äfven den känsla, som tänker näå2ot varmt, emedan den talar ur ett fullt hjerta, till och med en harm, som icke är ovädel derför att den går rekt på saken, man borde framför allt icke betrakta som en galenskap, än mindre som ett brott, den hänförelse, som ännu i denna, åt den ramma prosan företrädesvis offrande yverld, har en smula religion öfrig åt idterna oc h som till och med anser Hf och blod icke vara alldeles förgäfves spillda för en sak, hvilken ytterst gär ut på att rätt skall vara rätt. Vi borde slutligen vara eniga om, atticke tala ulltför mycket om vår sv ghet och litenhet, om att icke skrämma upp oss sjellva med skuggbilderaa uf faror, dem en modig nation i hvad full som helst borde kunna möta med något Ingen. Hur mycket, som än kan ha talat för att vi icke hittils uppträdt uktivt i en kamp, der större makter, än vi, låtit den förorättad silt kast på egen hand, torde det dock förbliltva oemots ägligt, att under alla möjliga omständigheter kunna! dessa skäl icke gälla. Må vi då icke, un-. der skenet af en försigtighet, som nästan inbjuder till att missförstås. på förhand förklara oss omyndige och ur stånd att föra andras talan. Gustaf I Adolf mottog oss icke starkare och väldigare än vi äro i dag, och det är nästan lika mycket att fläcka hans minne, som utt förödmjuka oss sjelfva, detta att i hans stora föredöme endast se någonting sagolikt, som svensk mandom och svensk ridderlighet nu för tiden skulle alsäga sig sjelfmant allt enspråk på att än en gang låta träda fram i välbetänkt beslut och i kraftig handling. Orvar Odd.