cen uttalats inom landet och on det visat ig att den meningen, att denna sak cke berörde våra intressen, fått obestridt öra sig gällande. Vi hafva mer än en gång, äfven då vi aft anmärkningar att göra mot styrelseåtfärden, uttalat det förtroende vi hysa till len nuvarande ministeren och i synnerhet len minister, som vi betrakta såsom stånde i spetsen för densamma. Men miniterens verkliga eller supponerade åsigter ch uppträdande i hvarje särskild fråga utrör alls icke för oss någon fingervisning, fter hvilken vi justera våra åsigter och vår ppfattning af den allmänna meningen, allleles såsom. man. justerar sina ur efter tidkuen. Sådant må vara en uppgift för tidninar, som hafva till sin mission att vara mitisteriella och förfäkta ministerens politik vått och torrt. Det tillhör den fullkom. igt sjelfständiga pressen attuttala och gilva käl för åsigter och öfvertygelser, oberonde af den eller den personligheten. Lika itet som vi skulle kunna vara oppositioella quand möeme, klandra och häckla wvarje åtgärd, som komme från en regeing, hvars hufvudtendenser vi ogillade, lika itet kunna vi vara ministeriella, så att vi fsäga oss rättigheten till opposition mot åtvärder eller uraktlåtenhet från en ministörs ida, derföre att vi i allmänhet gilla denna ninisters politik. Skulle en dylik absolut ninisterialism bemäktiga sig hela pressen, å skulle vi till och med anse det innebära torg vådor. Vi hafva redan förut en gång aft tillräcklig erfarenhet deraf, huru en örtjusningsfeber fört oss tillbaka eller åtninstone framkallat stagnation i politiskt vänseende: erfarenheten innebär en fingervisning, att man ieke bör gå till öfverdrifer i detta hänseende. Det är vådligt för det politiska lifvet i ett land, om man med ull gevalt söker göra gällande föreställninren om en ministers absoluta oersättlighet. Derigenom förminskas i hög grad kontrolen från den allmänna opinionens sida, och let kan inträffa, att man kommer derhän, utt hvarje tecken till en partiel opposition, varje uttalande af invändningar och be änkligheter i den ena eller andra speciella rågan, bemötes af skrän och exklamationer, såsom innebure de hart nära majestätsbrott och såsom vore anspråket på utöfvanlet af den fria granskningsrätten någonting högsta grad förmätet och otillbörhgt. Vill man åter säga. att den utländska nolitiken är ett fält, der pressens fria granskningsrätt upphör och der det blinda tför;roendet måste inträda, så hänvisa vi, för utt visa det orimliga i ettsådant påstående, ill pressen äfven i sådana länder, der ren eller en ytterst kringskuren tryckfriet finnes, t. ex. i Frankrike, och en stor el af Tyskland, och der man dock anser iet omöjligt ati förhindra pressen att i dealj granska och debattera regeringarnes utrikespolitik och detta ieke blott med stöd tf fakta och aktstycken, utan äfven på rrund af rykten och suppositioner, och at! hå detta område göra anmärkningar och pga regeringarne till last icke blott hvad man ser, utan äfven hvad man icke ser, hvad som förefaller såsom uraktlätenhetsnder.