hvilket ej bertittigar den norrländska posten til benämning af snällpost. Orsaken till denna lång samma befordran, som, under det kommunika tionerna i postväg söderut ständigt blifva snab bare, i Norrland utvecklas i tidens anspråk mot satt riktning, härleder sig derifrån att flera post expeditioner blifvit inrättade som fördröja poste; — och måhända äfven derifrån att postiljonerna hvilkas yrke visserligen ej är bland de angeni ma, mer och mer torde anse förenligt med ce stigande civilisation att hvarken de sjelfva, post bönder eller hästar s grad som under för flutna, mera barbariska tider. utsättas för obe haget att resa oafbrutet vid sådana tillfällen, di mycket stark köld eller storm och oväder inträf far. Det faktum att posten numera sednare i förr framkommer till Haparanda eller Stockholn visar äfven behofvet af en ytterligare postgång veckan, sä att, t. ex., ett bref som torsdags fö middag anländer till Haparanda kan besv förr än med den post som påföljande måndags morgon afgår från samma stad. För öfriga norr: orter äro omständigheterna ofta enahanda me dem som här exempelvis blifvit framställda. Under sommaren gifves det för postverket till fälle att försända posten med de många ångbå tar — hvilkas antal årligen förökas -— som un derhålla kommunikation med Norrland, men till fället dertill begagnas ej i så vidsträckt mått som möjligt vore, emedan posten till och frår Stockholm icke afsändes deruti till och från allc norrländska städer som anlöpas af ångbåt fler: gånger i veckan, utan posten skickas till Sunds vall och möjligen andra betydligare städer samt fortskaffas, efter urgammalt bruk, vidare land. vägen på kärra, under det att snabbgående ång. båtar, samtidigt, på ett dygn sjöledes längseftei kusten tillryggalägga det afständ som posten landvägen behöfver 3 å 4 dygn för att färdas. En direkt försändning af post emellan Stockholm och de norrländska städer, som anlöpas af ång: båt, hvilket är alla, torde vara en åtgärd som ej öfverstiger blygsamma anspråk på förbättrad och tidsenlig postbefordran. et är sannt att det står hvar och en fritt att i breflådor ombord på ångbåtarna nedlägga sina bref, men det synes å andra sidan ej ligga utom gränserna för postverkets befogenhet att ombesörja expedierandet af bret — och äfven tidningar — med de lägenheter som äro de skyndsammaste och billigaste. Det är otvifvelaktigt att förändringar i den syftning som ifrågasatts skulle helsas med allmänt bifall, utom möjligen af några postmästare, som. finge att expediera någon post mer i veckan, samt kanhända af åtskilliga tjenstemän (hvilka sednares antal dock torde vara mycket inskränkt), som innött sig i den föreställningen att 2:ne dagar i veckan äro postdagar, mer än vanligt arbetsamma och svåra dagar, och att en tredje med 50 procent skulle öka lifvets vedermöda. Men kommunikationers förbättring har alltid, inom förnuftiga gränsor, visat sig såsom ett af de kraftigaste medlen för samhällens utveckling och torde befinnas af nytta äfven i förevarande fall, der fordringarne ej torde vara sträckta utöfver det rimligas område. Föröfrigt torde den genom förändringen underlättade korrespondensen framdeles lemna postverket tillgång till den förhöjning i postmästares aflöning, hvartill vidlyftigare göromål — och större belit ming för postyerket -— rättvisligen kunna föranleda. — — Nn. Sn— —