tystnad han hittills envist hade iakttagit, sade han: Du har antagit ett sätt att gå och smyga och tjura, hvilket, lindrigast sagdt, kon ge anledning till missförstånd. Så länge som vi voro en famille kunde sådant gå för sig; men nu, då vi ha grannar, som sannolikt ofta komma på besök, såsom markisinnan var så god och sade att de ämnade, vill jag råda dig att ändra dina vanor. Detta var dock ingenting mot det, som den följande dagen hade i beredskap åt Vincenzo. Han var i sitt eget rum omkring klockan elfva på förmiddagen, med en tröstlös blick betraktande det stridt fallande regnet, då en liflig rörelse i våninen inunder gaf honom en vink om en ny ara. Uppståndelsen och dragandet på stolar. ätföljdt af en korseld af SÅR och sAhl förkunnade tydligen någon betydande gäst; och hvilken gäst kunde komma på besök vid denna tid utom del Palmetto? Ljudet af den välbekanta rösten borttog snart hvarje tvifvel om hvem den ifrågavarande personen kunde vara. Markisen tycktes vara vid ett särdeles muntert lynne, och pratade och skrattade med såan lNiflighet, att man kunde höra att han höll på att berätta någonting mycket Jlustigt. Vincenzo räknade minuterna i smärtsam väntan på kallelse att komma ned, hvarifrån ingen möjlighet till undflykt tyckes gifvas, såframt icke någon lycklig ingifvelse skulle förmå Federico att komma upp till honom i hans vindskammare, hvilket skulle bli ett vida mindre obehag. Eller skulle han kanske gå sin väg utan att fråga efter Vincenzo? Det som förmådde Vineenz0o att tänka sig en sådan möjlighet var en kort tystnad, följd af ett nytt dragande på stolar derpå ett utbyte af några få fra