tier, utan ett bevis på eröfringsly Preussens sida och från Österrikes det hemlighet öfverenskomma priset för mi bistånd i Galizien och Ungern. Frågan blifver nu ej längre tysk utan europeisk?, hette det, och Europa kan ej likgilti t vara vittne till gränsförändringar, som förbereJas under en mask af oegennytta och med on listigt anlagd mise en scene. Ögonblicket ir kommet att aftordra Österrike och Preusen en bestämd förklaring öfver deras af igter och huru långt de vilja gå. Frankrike har hittills afhållit sig från inblandving i denna sak, men det är långtifrån utt vara ointresseradt i den. Det är ej likgiltigt för Tyskland och dess nationella sträf vanden, men hyser också sympatier fö nark, och vill icke att detta rike försvinner från Europas karta, eller att ett så tappert olk som det danska alldeles tillintetgöres och att en så stor modifikation af den cuopeiska jemnvigten eger rum till förmån 5 för Preussen och i strid med folkrättens prinsiper. —— — Alla våra sympatier äro för Danmark och stegr temod, hvarmed dess lilla armå mot en fem gånger öfverlägsen styrka kämpar för sin nationalitet, sitt fädernesland, sin ära. Aldrig fanns det en rättvisare sak, och det är ej utan grund som Danmark under fortsatt motstånd väntar sig kunna draga fördel af de svärigheter hvari det öfriga Europa befinner sig. Gentemot de med hvar dag allt mera afslöjade planerna mot Danmark har Frankrike ej längre samma skäl att hälla sig tillbaka som förut, och om icke Preussen förklarar sig för en fullkomligt oegennyttig politik, är der ingenting som hindrar Frankrike att gifva efter för Englands så ofta uttalade önskan och förena sig med engelska kabinettet om att fordra säkerhet för Danmark mot en orättvis spoliering och för Europa mot maktförändringar som sakna rättslig grund.? Detta kunde ju med fog påstås vara ord och inga visor och frambragte också all den sensation som ett af regeringen inspireradt blad kan göra anspråk på. Emellertid visade det sig snart, att den franska regeringen icke t sitt sista ord. Kort efter kom nemligen ett annat, icke mindre inspireradt blad, La Patrie, med ett slags manifest underiecknadt af hufvudredaktören — som endast vid vigtigare tillfällen låter se sig — hvilket med ens tycktes afbryta alla de sympatier tidningen d tills visat för Danmarks sak, i det att frågan plötsligt fick ett helt annat utseende och inflytande på ett område med iångt vidsträcktare synkrets. Det var hvad man gerna kunde kalla ett kejserligt revolutionsprogram. Frankrikes direkta intresen i den danska striden förnekades helt och hållet: den tyskt sinnade befolkningen i hertigdömena borde enligt nationalitetsprincipen uppgå i Tyskland och då Frankrike alltid gynnat de sekundära sjömakterna, kunde det ej halva någonting emot en tysk flotta i Kiel. Det öfriga Danmark skulle i en skandinavisk union bilda en tillräcklig motvigt mot den tyska marinstaten, och sentligen komma att tillhöra mot Frankrike vänligt sinnad makt nog att ej beherr af Ry land, Tyskland eller England. principens logik borde de ty makierna då icke heller kunna motsätta sig upprättandet af ett oafhängigt Polen och ett fullständigt frigjordt Italien. Detta program anbefalldes åt den franska publikens öfvervägande, medan andra artiklar i samma tidning visade att rörelsen i Polen vinner ett nytt lif, att det endast vore en illusion, att antaga den. vara undertryckt, och att den under vintern samlat krafter och förberedt sig på nya strider. Detta program, som man nog kan ha skäl att betrakta som ett uttryck af kejsarens önskningar, kom temligen oväntadt och var väl också för Danmarks vänner något öfver ande. Det torde dock vid närmare eftersinnande befinnas mindre farligt, än det vid första paseendet förefaller en. Der företinnas nemligen å andra sidan så få utsigter till att de tyska makterna för närvarande skola räcka handen till ett sådant arrangement, att det praktiska resultatet af nämnde kejserliga framställning endast kan blifva en upptordran till varsamhet, ett slags varning till de makter, som så besinningslöst förgripa sig på Danmark. Sålänge som möjligt önskar Frankrike, med hänseende till Mexiko, att undvika en allvarlig brytning med Österrike; men kunde mean endast genom ett litet steg, i form af konoress eller konferens (ty detta är väl dock den egentliga grundtanken i programmet) närma sig lösningen af så viga europeiska frågor, blefve der naturligtvis icke mer på allvar tal om en fråga af så obetydliga proportioner som den, huruvida ett par små hertigdömen skulle regeras af danska eller tyska polismästare (2?!) Emellertid har kejsar Napoleon utsändt hvad man kallar en profballong, ballon dessai, för att gilva Preussen och Österrike ämne till eftertanka; men den torde dock tillsvidare ej böra betraktas annorlunda än som en plötslig uppenbarelse af en al de trenne faktorer, hvilka ständigt spåras i ke utrikespolitik. Af dessa har den ene, nemligen inrikesfinansoch handelsministeren, hvilken i de materiella intressenas tjenst motarbetar det ärelystna interventionsbegäret, sin organ i den för öfrigt så färglösa Constitutionnel. Den andra, eller utrikesministeret, som vill bevara en viss respekt för traktater och inrymma åt de nationella sympatierna och den nationella ärelystnaden ett visst inflytande på politiken, begagnar sig för ina meddelanden al La France. Den tredje slutningen, som är kejsarens personliga privatpolitik. och som röjeren iv. inistrars ögon måhända öfverdrilven förkärlek för nationalitetsprincipen, uttalar sig en eller annan gång genom kejsarens privatsekreterare, hr Mocguard, hvilken, då så kan finnas lämpligt, utsänder ideerna, dels genom muntliga eemtal, dels genom La Patrie, såsom jag specielt vet förhållandet nu vara med ofvannämnde artikel. Länge har mon misstänkt att det krig, som i närvarande stund kommer Europa att med bekymmer vända sina blickar mot Danmark, icke är annat än ett arrengement Östersjön sålunda vi en Ss SSvid åsynen af det hjelI följd af.