Det torde ännu hos många (vara i godt minne huru tyskarne framforo i Jutland under krigsåren 1848 och 1849. De brandskattade och utsögo hårdt så långt deras ströfkårer förmådde utsträcka sina plundringståg, och bland den jutska allmogen fortlefva ännu många drag af deras råhet och roflystnad. Deras sätt att gå till väga under et nuvarande kriget synes emellertid långt öfverträffa deras förra framfart, liksom hela deras uppträdande denna gång långt mera bär prägeln af fiendtlighet, inkräktningsoch förstöringslust. Deras förfarande har nu, oberäknadt roflystnaden, en karakter af kall, beräknad grymhet, som det då saknade. Så förtälja de sednaste underrättelserna från krigsteatern, huru bönderna på ett systemaliskt sätt utplundras och soldaterna, isynnerhet de österrikiska, mot dem tillåta sig allehanda excesser. Kronan på verket har dock den österrikiska befälhafvaren general Gablenz salt genom sin åtgärd att drifva bönderna i massa till arbete på de skansar som tyskarne hålla på att uppkasta utanför Fredericia. Meningen härmed är tydligen ingen annan än den att göra dessa bönder till en lefvande skottvall, bakom hvilken de belägrande i trygghet kunna utföra sina operationer, i den vissa uträkning att danskarne i Fredericia ej skola skjuta på sina egna landsmän. Detta krigssätt, som under medeltiden ej var ovanligt, men äfven då ansågs för barbariskt, skall säkert ötverallt stämplas som det förtjenar och infläta ett nytt blad i den lager af mycket tvetydi art som de tyska stormakterna sedan två månader vira åt sig i detta i så många afseenden nesliga krig. Det är naturligt att den befolkning som ser sig föremål för en sådan behandling, isynnerhet då den är af sådant gry som den jutska, ej kan tåligt underkasta sig ett så olidligt förtryck, och de sista telegrammerna antyda äfven att den der och hvar gripit till den yttersta förtviflans, nödvärn emot de härjande och plundrande kroaterna och pandurerna. General Gablenz har ansett sig böra utfärda en order att invånarne inom tjugofyra timmar skulle utlemna alla vapen och ammunition, för att hvarje innebyggare må befinua sig alldeles skyddlös i den råa soldateskens våld. Man torde ej mycket misstaga sig om man i hela detta förfarande ser en beräkning å de allierades sida att regeringen i Köpenhamn, af misskundsamhet med den olyckliga befolkningen, skulle låta förmå sig att ingå på de fredsvilkor man kan behaga förelägga henne. Dylika beräkningar, deri en moralisk tortyr spelar hufvudrollen, ha dock oftast totalt misslyckats, ja, till sluts mera skadat än gagnat den sak, för hvars skull de användts. Så torde det äfven här komma att gå,