Marks splittring och upprätthålla dess in tegritet, var det i sjelfva verket endast fö att förhindra bildandet utaf en skandinavish union, troligen åtföljd af och lyckliggjorc med en den triaste stutsförfattning uti Europa Den barnlöse danske konungen utsåg til sin tronföljare tredje brodern af den hol steiu-gläcksborgska grenen. Af den augu stenborgska pretendenten hade man erhål lit en fullkomlig afsägelse utaf alla han: förmenta rättigheter. London-protokollet var således först och främst riktadt mot tyska förbundet elle: rättare emot hela det tyska folket, hvilke trodde sig kunna hysa nationella anspröl på ett YSchleswig-Holstein, men derefte: älven mot det danska folket, som misstänk tes hysa förhoppning om en blifvande unior med Sverge och Norge. Det var äfven rik tadt mot bernadottska och napoleonska dy nastierna, begge utgångna och härstam mande från samt upphöjda genom tvenn tvådubbla revolutioner. Man fruktade att sc trenne kronor tillfalla den första, och att sc den andra förstärkt genom ett förbund met ett mäktigt Skandinavien. Med anledning af ofvan antydda orsakei blir det icke svårt att förklara de London protokollet undertecknande makternas poli uiska hällning i åsynen utaf den dansk-tyska konflikten. Ån i dag vilja hvarken Preussen eller Österrike tillstå, att de förgått sig emo: London-protokollet, fruktande att, om detta upphäldes, 1å se den nuvarande danska tronen instörta och att danskarne i sådan: tall skulle till sin konung utropa Carl XV eller hans broder prins Oscar. England har uppbjudit och uppbjuder ännu fortfa. rande alla sina diplomatiska kraftord, fö att få ett slut på kriget. Det skulle gerna ullåta att Danmark nödgades till augustenborgerprinsen afstå Holstein och en del af Slesvig, om det ej behöfde frukta, att ett dylikt steg skulle förr eller sednare uti Köpenhamn framkalla en revolution, som skulle kraftigt bidraga till att bortjaga den förut s. k. protokollsprinsen, numera konung Kristian IX. Engelska kabinettets första tanke gick alldeles icke ut på att rädda Slesvig åt danskarne, utan snarare att upprätthålla danska tronen. Man framställde, och enligt sednaste underrättelser framställer man ännu, förnerande förslag om alla möjliga slags kombinationer af hertigdömena, personalunioner och dylikt, hvarmed man tycks vilja säga: Likaså väl som Danmark tror sig känna sina rättigheter, känna vi dessa; vi hafva således allt skäl antaga, att detsamma ingär på dessa våra förslag. Alla tecken tyda på en snart utbrytande blodig strid. England utrustar sin flotta och sil armå, för att kunna sända dem till Danmarks hjelp, men om det verkligen en sång kommer härtill, så är detta, så länge det nuvarande kabinettet eger bestånd, troligen ingalunda för alt hjelpa det danska tolket, utan endast för att understödja danske konungen och genom Köpenhamns beättande utaf engelsmännen beskydda houaom för en revolution från danska folkets sida. På detta sätt vill England förebygga ett allmänt curopeiskt krig. Endast under skyddet af Englands flotta och soldater kan det lyckas Kristian IX att ingå uti underhandlingar med Österrike och Preussen och våga antaga de honom af dessa och England dikterade och förelagda fredsvilkoren. I händelse England icke tager Kristian IX under sitt onade beskydd blifver hvarje dylik transaktion omöjlig. Det danska folket har gilvit allt för många prof på sin ståndaktighet under olycsan för att vi ett enda ögonblick skulle kunna tvifla på detsamma och antaga att det kan duka under i denna förtvitlade strid. Vi äro tvärtom öfvertygade derom, utt det skall visa uthållighet i kampen och iellre försvara sig till sista man än att inga på fredsvilkor, som antingen genast eller i ärmaste tiden mäste göra Danmark till ysklands vasall och omöjliggöra dess konitutionella frihet. Vi erimra blott om den örbittring och jäsning, som herrskade uti Söpenhamn vid första underrättelsen on Dannevirkes utrymmande. XX. (Insändt.) Man har nu länge åsett hurusom under denna inter gjorts en mängd insamlingar för alla möjga ändamål, hvaribland sist en insamling för nvånarne på Cap Verdsöarne. Allt detta är sanska vackert; men det torde ej vara ur vägen tt först se till hvad som kan göras för nödlilande inom fäderneslandet. Insändaren finner let ganska underligt att man förglömt den stora öd som råder i Westerdalarne. Genom trovärig person, som nyligen besökt dessa trakter. et msändaren med visshet, att nöden, der är törre än här i korthet kan beskrifv. Onskligt ore derföre att några betydande personer innan ort ville åvägabringa en subskription för dessa lyckliga, samt att herrar redaktörer täcktes fästa limänhetens uppmirksamhet härpå, på det att e som med en skärf vill lindra nöden måtte lifva i tillfälle dertill. Rättegångsoch Polissaker. Då det sätt på hvilket polisen uppträdde går åtta dagar sedan är i hög grad egadt att förklara de uppträden som sederera följde, anse vi oss böra offentliggöra n oss meddelad berättelse om förloppet vid n af de sjuttiosju häktningar, som nämnde ag egde rum: 270 oa