erfarenhet om vådan att stå isoleradt, utan pålitliga bundsförvandter, gjorde allt för att i tid förskaffa sig dylika. Furstemötet i Frankfurt var första steget härtill, men då planen här misslyckades genom Preussens motstånd, måste Österrike göra nya ansträngningar, för att på sin sida vinna Preussen. Ett oväntadt godt handtag i detta hänseende erbjöd konung Fredrik VII:s död, successionsivisten och pretendentens uppträdande jemte exekutionsfarcen i Holstein. Osterrike lofvade naturligtvis att tillmötesgå Preussens önskningar att erhålla herraväldet öfver Holstein jemte Kiel till örlogshamn, för att dymedelst vinna det på sin sida i striden emot Italien och Frankrike, och sannolikt äfven eventuelt för en strid i Ungern. Genom en traktat med Frankrike kunde icke Preussen uppnå detta mål. Deremot tycktes det detsamma vara den naturligaste sak i verlden, att medelst tyska härmassor eröfra Holstein och således äfven bekomma Kiel, sedan först den ryska holstein-gottorpska dynastien afsagt sig sina verkliga eller förmenta anspråk å en del af nämnde hertigdöme. Till ersättning för allt detta borde det åligga den preussiska regeringen att med en betydlig armå bistå Österrike, i fall denna sednare makt angrepes uti Italien. För Preussen vore detta ej något svårt. Dertill kom att ett krig uti Italien sannolikt ej skulle förblifva blott lokalt; det syntes tvärtom nästan påtagligt att ett dylikt skulle gestalta sig till ett europeiskt. Någon annän utgång kunde detsamma ej gerna taga, åtminstone så länge ännu den polska insurrektionen fortfor. Såväl Rysslands som Preussens intressen bjödo dessa stater att ingå förbund med Österrike, för att af alla krafter understödja detsamma; alldenstund de sjeliva hade lika mycket som Österrike att frukta utaf ett europeiskt krig. Just genom detta sakernas läge egde Österrike en säker garanti att åtminstone Preussen skulle vidblifva och upprätthålla stipulationerna för förbundet. Det var visserligen ej att vänta, att man skulle kunna förmå det lilla Danmark att godvilligt afstå hvarken Holstein eller Slesvig, utan en föregående blodig och förtviflad kamp; det var och förblir dock alltid bättre att gömma den egna rofgirigheten un der den nationella masken, att skrifva omsorgen om die verlassene Bruderstamme på sitt bangr, smeka den tyska äregirigheten med utsigterna att kunna öka das grosse Vaterland? med ett nytt tyskt territorium, än att uti Italien föra ett antinationelt och uteslutande territorialt krig. 2. Under dessa närvarande omständigheter blef kriget en ren nödvändighet för Österrike och Preussnn, ett mindre energiskt handlingssätt från dessa staters sida skulle endast drifva den tyska oppositionen till verksammare agitation: Det första skottet utöfvade väl på alla de öfriga tyska stormäktigheterna at andra och lägre grader en lugnande och tilltredsställande verkan, men tillfredsställelsen var ej fullkomlig eller långvarig. Skälen härull äro väl bekanta, och vi ämna ej heller nu sysselsätta oss med denna sida at frågan. Bakom kulisserna står Ryssland på lur, väntande på den replik, som underrättar detsamma, när tiden är inne att träda fram och tillfreds framstå såsom Österrikes och Preussens kraftige beskyddare, för den händelse att den danska frågan utvecklar sig till ett älla dess önskan att 1å ånyojl krig med Frankrike och England. I kriget mot de två förbundna vestmakterna och Turkiet måste Frankrike ingå på freden uti Paris; enär detsamma hvarken af Preussen eller Österrike erhöll ringaste understöd. På samma sätt nödgades Österrike att efter 1859 års krig med Frankrike och Italien ingå på de uti Villafranca framställda fredsvilkoren; emedan det såg sig besviket på hvarje förhoppning om förbund med Preussen och Rysslaud. Men om samtidigt nägon af d makter sett minsta möjlighet att fortsätta striden genom alfslutande utal en helig allians? så skulle helt säkert ingen af dem ingått på någon förödmjukande traktat. Men dö förhållandena nu iör tiden så utvecklat att det äter blifvit en möjlighet att åstadkomma detta förbund, i det att polska frågan åter med hvarandra förenat dessa hof: så är ingenting naturli2: ve än att Österrike och Ryssland hysa den förhoppningen att nu återvinna, hvad de förlorat. Den annalkande våren hotar emellertid dessa makter med farorna af fruktansvärda anfall, österrikarne hotas af Italien, ryssarne deremot af Turkiet, Frankrike och Sverge. Det vore således vida fördelaktigare att sjelf lå börja kampen och synnerligast för en sak, för hvilken tyska förbundet under vanliga fall lätteligen borde kunna förmås till gemensam handling. Ailt detta känner älven Napoleon och vi halva tillräckligt stort förtroende till dennv mans snille, för att förklara att vi tro, ati han under alla omständigheter skall lyckas bibehålla öfvertaget, såsom han äfven ända hittintills gjort. Frankrike och England förefalla uti detta ögoublick som tvenne motståndare, af hvilka hvar och en tillsvidare blott iakttager den andres rörelser, för att sjelf i rättan tid kunna taga sitt parti. Napoleon afvaktar, detta är nog. För vår del tro vi, att en stark hand snart skall sönderslita den slöja, som döljer hvad framtiden innebär i sitt sköte. 3. Att de anugustenborgska ansrpåken — ehuru ej stödjande sig ens på ett sken al rätt i nägon annans ögon än det af sina lidelser förblindade Tysklands, likasom den tyska roflystnaden skulle 1 tillgodogöra sig Fredrik VI:s död, för att tillvägebringa danska monarkiens söndersplittring, kunde man lätt förutse. Det anska framdstocldandanartint har Aldricr