tänker, då fråga är om att försvara sjelfständighet och frihet. Och man vill nu påstå att denna allmoge, på grund af ett af fordna, numera alldeles förändrade, förhållanden alstradt agg, skulle förneka hufvuddraget i sin karakter och med likgiltighet åse, huru ett litet folk, lemnadt i sticket af dem som biträdt och uppmuntrat till det tagna steget, nu tappert kämpa för altare och härd. I sanning, man har goda skäl till den förmodan att Dagligt Allehanda rit ute för en mystifikation och att den ifrågavarande skrifvelsen aldrig varit inom de dalar, hvilkas talan den tar sig djerfheten att falskeligen föra. Det är fasthellre troligt att skrifvelsen emanerat från ett förfruset hjerta, hvilket i sin sjelfviska feghet velat för sina syftens ernående betjena sig af den auktoritet, som förefinnes i ett gammalt och aktadt namn. Ett sådant-handlingssätt tarfvar ingen närmare belysning. Att Danmark i den nu pågående striden öljes af dalafolkets lifligaste sympatier, det kunna vi tryggt försäkra, likaväl som att det skulle vilja visa dessa sina sympatier i handling och dåd, derest vår regering tillförsäkrat sig garantier för ett förbund, som betryggar Sverge för ett öfverfall af grannen i öster. Såsom bevis härför kunna vi omnänmma att bland de mänga af vårt landskaps befolkning, hvaraf flera från de aflägsnare socknarne, med hvilka vii denna fråga samtalat, alla utan undantag uttryckt sitt intresse för danskarne och deras sak samt undrat öfver att icke svenskarne bistå dem i deras kamp. Hvad nu beträffar stämningen särskildt här i Falun, så kan man derom få ett temligen klart begrepp af den omständigheten att underrättelsen om danskarnes seger vid Mysunde i alla kretsar emottogs med den Hhfligaste glädje liksom budskapet om återtåget från Dannevirke framkallade allmän sorg Vi hafva redan förklarat brefskrifvarens tal om de gamla minnena för osannfärdigt, och kunna såsom stöd för denna mening till en början hänvisa till Frederik Barfods nyligen utgifna bok En Reise i Dalarne. Nästan hvarje blad af denna bok har att tala om den gästfrihet och hjertliga välvilja, som här allestädes mötte författaren, och hvilka på ett ställe till och med dragit försorg om att helsa honom med Dannebrogen. Och han är för visso icke den ende dansk, som nedtagit sådane hågkomster från Dalom. Icke blott konstnärer utan resande danskar allmänhet, som besöka vårt landskap, hafva alltid ett godt ord alt säga om den lvilja, hvilken från hög och låg? komnit dem till del. oe.