Styrkt danska regeringen den politik, sor igt svenska regeringens åsigt vore egna att slita en tvist, som utgör en ständig ho telse för nordens lugn. Den politik, son svenska regeringen under åratal tillstyrkt gick ut på öfvergifvande af alla helstatsex perimenter samt de tyska hertigdömenas ad ministrativa skilsmessa från konungarike Slesvig. ?Vi hafva yrkat derpå? — säge grefve Manderström — så långt det till örliga och den aktning, som vi äro skyl diga hvarje oberoende stat, hafva tilläti oss?. Enträgenheten och ihärdigheten hafv. således gått så långt, som utan kränknin; uf Danmarks värdighet kunnat ske. Slutligen och för det tredje är det allon kunnigt, att de ifriga råden omsider buri frukt, att danska regeringen beslutit sig at al helstatspolitiken ur hågen. Det först: ännu något tvekande och varsamma stege på denna bana betecknades genom kungö relsen af den 30 Murs förlidet år. Det ä sannt, att Marskungörelsen sedermera åter tagits, i afsigt att beröfva Tyskland en före vändning för exekutionen i Holstein, mer den har blifvit till fullo ersatt genom grund: lagen af den 18 November 1863, hvilker ännu tydligare höjer Eiderpolitikens baner. vida bestämdare, än Marskungörelsen, utvi sar danska regeringens fasta Beslut, att låta HKelstaten fara. Visserligen hafva vi läst en officiel förklaring, att svenska kabinettet icke tillstyrkt danska regeringen den djerfvg åtgärden att framlägga och genomdrifvua Novembergrundlagen; men det synes vars temligen hkgiltigt, hur dermed förhåller sig, då ätgärden obestridligen är helt och hållet i andan af den sedan läng tid tillbaka af Sverge förordade politik. ner, om den ej så betraktades af svenska regeringen, hvarföre har hon ej afstyrkt Novembergrundlagens framläggande? Hon skulle säkerligen ej; för att törskaffa sig gehör, hafva behöftt ötverekrida gränserna för det tillbörliga och den aktning, vi äro skyldiga hvarje oberoende stat?. I stället för att afstyrka lugförslagets framläggande, underhandlade hon till och med, medan det som bäst förbereddeg och diskuterades, om en allians med Danmark. Hade Danmark ej låtit sig af svenska kabinettet öfvertalas att taga afsked af helstatspolitiken, skulle det efter alla menskliga beräkningar ej nu pröfvat krigets skiften. Den uppskotsoch eftergittspolitik, som ända sedan 1858 lyckats afvända förbundsexekutionens gissel, kunde i allsköns maklighet hafva fortsatts ännu åtskilliga år. Men i följd af Sverges råd och i tulit till dess bistånd kastades omsider helstatspolitiken öfver bord. Då grepo de tyska stormakterna till vapen, emedan helstaten just är det yppersta medel, hvarigenom Tysklend kan nå sitt syfte att beherrska Danmark samt förtrycka och germanisera den danska nationaliteten. — Och :så sätter man i fråga, om Sverge är förbundet att bistå Danmark? För hvar och en, som ej af naturen eller af föresats är blind, borde det vara klart, utt Danmarks regering och folk med fullt fog påräknat Sverges biständ, och att Svers regering verkligen iklädt sig ?moraliska örpligtelser?. Dessa upphöra ej att finnas fill derföre, att man ignorerar eller förnekar dem. Hvarföre ej hellre uppriktigt erkänna hvar skon klämmer? Aro vi vanmäktige öch oförmögne att något uträtta, så är det, om ock förödmjukande, dock ärligt att säga det rent ut, ehuru visserligen saken ej hjelpes dermed. Ty då reser sig i stället den anmärkningen, att i sådant fall skulle Sverge ej så, som det gjort, lagt sig uti Danmarks alfärer. Äfven här kan tilläm: as ordspråket: ?den, som ger sig ilek. får leken täla?,