mands på följande pikanta sätt gjort en historik öfver tvistefrågan. Är det väl med orätt som folkspråket hos. oss på sitt pittoreska och obesvärade sätt gifvit namn af ?tysk träta? ät hvarje sådan tvist, som äfven för de deruti deltagende förblifver oförklarlig, åt hvarje rättefång der den ena icke rätt vet hvaröfver n beklagar sig, och den andra än mindre hvilken ersättning man af honom fordrar, och der slutligen förbittringen å båda hållen tilltager i samma mån som begreppsförvirringen. Och är det icke just detta som är fallet med den olycksaliga frågan om Slesvig och olstein, som är den obegripligaste, den mest invecklade, med ett ord den mest tyska af alla de tvister, hvilka från all galimathias urhem uppdukats för Europa. Vi äro långt ifrån att vilja söka utreda denna härfva, som tysk lärdom och tysk diplomati med så mycken möda och tålamod intrasslat. Det är nu redan femton år som tjugo universiteter oaflåtligt arbetat på att sprida mörker öfver detta ämne, och som e 35 förbundsstaternas 35 kanslier ökat detta mörker med den tjocka slöjan af deras anmärkningar, deras påståenden och deras konklusioner jemte ett långt släp af noter, depescher, cirkulärer, memoranda och ultimata. Vi förstå verkligen icke huru hr Gladstone, då han nyligen uppräknade alla orsakerna till papperets stigande, kunde vara nog tankspridd att förgäta denna. Må derföre våra läsare icke bli oroliga. Vi ämna här endast visa med hvilken lätthet uti denna äkta tyska fråga den ena tvisten inympas på den andra, och med hvilken hastighet Tyskland rusar åstad emot en förbistring värre än den babyloniska. Den första i ordningen bland de på dagordningen stående tvisterna är den emellan Danmark och förbundsdagen. Den fortfor under hela det förflutna året, utan att Europa deråt egnade den ringaste uppmärksamhet. Vi ha en barnlek, som består derufi att de små sätta sig i en krets, i hvars midt en af dem ställes, som måste af de svar man ger på dess frågor utgissa ett ord, som de öfriga honom ovetande sinsemellan hittat på. Förbundsdagen, som är en ganska talrik församling, men som har godt om fristunder, tycktes vilja utföra berörde lek. Danmark befann sig i midten af kretsen och sökte förgäfves medelst frågor i alla tonarter utleta hvad som möjligen i tentet af den 30 Mars kunde vara så missagligt för Tyskland; det lyckades aldrig ett få reda derpå. Detta fortfor alltså en ganska lång tid, och man hade kunnat utan olägenhet för någon i oändlighet fortfora med att å ena sidan göra frågor och å den andra ingenting svara derpå, då det på en .gång föll-förbundsdagen in att påbjuda en förbundsexekution. Innan denna kom till stånd återkallade Danmark patentet af den 30 Mars, som utgjorde den enda förevändningen för exekutionsåtgärden. Och här.med tycktes allting böra vara slut; men förbundsdagen, som hade satt Sachsens och Hannovers kontingenter i rörelse, befallde nu dessa att fortsätta sin marsch för att uttvinga en åtgärd, som redan var vidtagen. Då man nu såg förbundsdagen framhärda i beslutet att vilja slå in en öppen port, förmodade hela Europa någon annan afsigt ligga derunder, den nemligen, att i Holstein insätta hertigen af Augustenborg. Pretendenten begrep detta naturligtvis tidigare än någon annan. Han reste hufvudstupa till Kiel, med en mängd fanor i sina reskoffertar, men med få tjenare och allsinga kontanter. Han slog sig ner i hertigliga slottet och improviserade ät sig en lifvakt utaf två bland sina betjenter, utrustade i brandvaktskaskar och beväpnade med hillebarder, lånade från närmaste landtkyrkas vapenhus. Nu infunno sig Kiels professorer och borerskap. De anmälde för hertigen, att de ruckit mycket till hans ära och skrikit betydligt till hans förmån, samt att de alla Stlunde hade gjort sig förtjenta af embeten och framförallt löner. Pretendenten gjorde dem uppmärksamma på, att det tvärtom vore han, som uppoffrat sig för deras sak, och att det alltså vore opassande att af honom begära någonting, då han egnade alla sina omsorger åt striden för deras rättigheter. Han föreslog dem, på grund häraf, att gifva honom mycket penningar under form af frivilliga och obegränsade lån. Följden blef genast en missämja emellan pretendenten och det unga Tyskland; en intervention från förbundstruppernas sida, hvilka nedtogo de hertigliga fanorna och bådo pretendenten cka sig bort, derpå häftiga protester från var och en, som bär ett ultrateutoniskt hjerta i bröstet, emot ett dylikt ingrepp i sanna tyskars oförytterliga rätt att få gräla med hvarandra. Vid detta oljud uppträdde Preussen och Österrike på scenen. I sin egenskap af blotta reserver, bestämda att understödja förbundstrupperna emot ett motstånd, som icke egt rum, hade dessa båda makters trupper icke någon bevekelsegrund att intränga på händelsernas skådeplats. Det var nu som 1851 års förbindelser fingo i protokollerna intaga Marspatentets plats, sedan detta numera befanns obrukbart. Kabinetterna i Berlin och Wien tillkännagifva nu, att de ämna besätta Slesvig såsom pant för uppfyllandet af 1851 års förbindelser. Tyska förbundsdagen protesterar emot en ockupation, som hotar att åt tvisten gifva karakteren af en europeisk fråga och att medföra vissa stormakters mellankomst. Man svarar häruppå från Wien och Berlin, att enär för