and, Preussen, Österrike, England (sednast på Nya Zeeland) är ett fullkomligen oberättigadt illintetgörande af den rikedom och mångfald, om Gud älskar att uppenbara i sir skapelse. således — en gudlös strid emot Gud. — vill leremot Gud bilda nya arter af nationalitet, så sker detta genom kärlekens och den fria gemenskapens småningom fortgående inflytelser eller, när han låter en nation, som i njutningslysten veklighet och sedeslös förslappning svikit sin appgift, öfverväldigas af en kraftigare, hvilken Gud gifvit svärdet i handen att utföra sin eviga rättvisas heliga straffdomar. Så bildades, liksom af Guds egen hand, Italiens, Frankrikes, Spaniens c, nya nationaliteter; ty der låg behofvet och nödvändigheten af Jen lifgifvande inympningen i öppen dag genom len gamla stammens murkenhet och -jelfdöende lifskraft. Helt annorlunda är förhållandet med de danska och polska nationaliteterna. Båda äro ännu kärnfriska och lifskraftiga, så att det är tydligt, att den våldskräktning, som af öfvermäktiga grannar mot dem utöfvas, väl kan kallas ett verk af djefvulen, men säkert icke är ett verk af Gud, som i sinom tid måste straffa dem, som ett sådant verk kunnat, men icke velat förhindra. Men ats detta verk icke skulle blifva hindradt och tillintetgjordt i vårt nittonde århun: drade, öfver hvilket bildningens ljus från förgångna tidehvarf samlat sig med en sådan klar-. het, detta skulle ådagalägga en så kolossal dårskap och dumhet hos dem, som dertill makten haiva, att ett sådant antagande synes mig rent omöjligt. Dock den starkaste sol har bildat kroppsliga negrer, och derföre kan det ju ock vara möjligt alt det starkaste ljus på det andliga gebitet också kan bilda negrer till själen. — Skulle vi således i afseende på de förhoppningar vi här ofvan uttalat hafva sett i syne och ingenting blifva gjordt från Napoleons sida och deras, som af försynen tyckas fått sig anvisadt att jemte honom träda upp i striden för sanning och rätt, då — ve folken, men ännu mera ve de rege rande; ty man skall snart allmänt inse, att det i sjelfva. verket är regeringarnes fel, om icke folken få ila det undertryckta Polen och det öfverväldigade Danmark till hjelp; man skall inse, att, om än råa och våldsamma passioner finnas hos massorna, fariseisk högfärd och skrymteri, Fe; mhet och njutningslusta, lögn och djefvulskt hyckleri icke sällan sitta på tronerna; de skola inse, att om det kallas uppror mot laglig öfverhet, då de genom det nedrigaste våld och svek underkufvade polackarne ska återtaga sin ES rätt till frihet och oberoeende och vill följd deraf deras orättfärdiga förtryckare, i stället att bekämpas, snarare understödjas af Enrons regeringar, såsom verkligen är händelsen, då dessa icke en gång vilja tillerkänna polackarne en krigförande makts rättigheter, un: der det att Pceussens och Österrikes all gudomlig och mensklig rätt förtrampande tilltag mot det lilla Danmark icke hindrar, att dessa länders potentater med deras rådgifvare uppbäras med all aktning och hedersbetygelse, ehuru de i likhet med de sämsta och värsta missdådare förtjente straffoch arbetsfängelse för lifstid; de skola då inse, säger jag, att särdeles på samhällets höjder råder en stor och uppsåtlig begreppsförvirring om rätt och orätt, och hvem skuitle förtänka dem, om de, på grand af sin äldre rätt såsom menniskor, skulle finna sig befogade att bestrafta dem, som, på grund af en sednare rätt såsom styrande, tro sig ha en gudomlig rätt att vara ovättvisans, våldets och förtryckets okränkbara utöfvare. Innan jag slutar min, såsom jag fruktar, redan alltför långa uppsats, må det tillåtas mig en liten anmärkning. Man säger: les extremes se touchent, och sanningen deraf bevittnas hos oss på ett iögonfallande sätt. Under det å ena sidan rikedomens mammonsdyrkare och njutningens och vällustens förvekligade epikureer ur sina all gudomsanda beröfvade själars fatabur framsöka alla möjliga skäl och förevändningar för att hindra vår regering från ett ädelt, kristligt och manligt handlingssätt, så bemötas de i detta sitt förehafvande icke, såsom man skulle vänta, med helig afsky af alla dem, som företrädesvis anse sig ledas af Guds anda; nej, sida vid sida med dem i den otäckaste förening uppträder den fromme Väktaren och förförer med sin, jag vill icke säga hycklande — ty jag betviflar alldeles icke den aktade redaktionens uppriktiga fromhet — men lögnaktiga stämma tyvärr soska många till samma lumpenhet som råder hos de förra. Just derföre att nan måste fritaga redaktionen från allt åtminstone medvetet skrymteri och emedan en fläkt af gudomlig anda utan tvifvel tagit sin boning i vecken af hans forvissnade hjerta, är dess inflytande så mycket farligare, och månget ädelt sinne, som klappar af kärlek och verkligen skulle vilja göra något för sina medmenniskor, säger: scorban? (Marc. 7: 11) och öfverflyttar så från de at våldets och förtryckets snaror kringhvärfda grannfolken hela sitt deltagande och alla sina uppoffringar på de aflägsna hedningarne. De inse icke, att det ena skall du göra, men det andra derföre icke låta. Hvem skulle icke vilja göra Sverge till ett kristligt folk; och hvem inser icke att frihetens grundval är sedligheten och att sedligheten åter hvilar på kristendomens eviga trossanningar? Men skulle denna Sverges omskapning ske etter Väktarens snitt, då vore bäst — att sätta det helt och hållet inom glasskåp, att icke mått och mal måtte komma åt att förtära det. Lyckligtvis blifva dock icke alla tromma och stilla i landena af den värda redaktionen förförda (såsom ett bevis på dess skicklighet i förförelsens konster kan man t. ex. i n:r 1 för i år genomläsa dess betrak.elser med öfverskriften: Vid årsskiftet. Början är så vacker och anslående för det religiösa sinnet, ja — alltsammans låter så vackert; men läser man med öppen blick cch får så se med hvilken lögnens och lumpenhetens :orenlighet den heliga smörjelsen är uppblandad, då blir man nästan färdig — att sätta den fromme Väktaren i jemnbredd med de värsta skandaltidningar), utan jag är viss derom, att, åtminstone bland de unga, icke så få af dem, som eljest stå på Väktarens religiösa ståndpunkt och för sin egen person underkasta sig dess fördorvsfulla rigorism, äro i det närmaste frigjorda från dess tvångströja och likasom flertalet af sina öfriga landsmän vilja att Sverge skall göra något för sina lidande grannar och — detta snart. -—ami— vr As