nu befästade mot hafvets intrång med starka dammar, och blefvo det ej så snart. Då grunden småningon sänkte sig, öfversvämmade slutligen hufvet två gånger om dagen landet, och skogarne härjades af vågorna. Hafsslammet begrof efterhand timret och torfmossarne. De starkaste stammarna blefvo qvarstående på rötterna och utgöra nu de s, k. underhafsskogarna. Sådana skogslemningar finnas i Belgien, Holland, norra Tyskland, Danmark och äfven vid Frankrikes och Englands kuster, samt visa hur vidsträckt sänkningen är. Starkast är den väl i Holland, der nu hela Zeeland ekulle varit begrafvet under hafvet, om ej de höga dammarne skyddade. Dammarne ha nu blifvit nödvändiza öfverallt, der ej dinerna lemna naturliga vallar för det hotade landet; och särdeles är det flodmynningarna, som kräfva denna säkerhetsåtgärd. Från tredje seklet har man historiska underrättelser om landets förändring. Då skilIdes ön Walecheren från fastlandet. År 584 trängde vattnet så häftigt på i Friesland, ett landets kung, Adgille, lät uppkasta en mängd jordhögar som tillflyktsorter för folket, varnad at händelserna 516, då 6000 frieser omkommo i vattnet. Är 806 lösrycktes ett helt stycke land med sina bostäder. 839 begrofvos stora skogar under vattnet. 860 var Rhens utlopp så igengrundadt, att en ny flodarm utgrenade sig, som fick namnet Lek. Det förut nämnda kastellet Brittenburg blef samtidigt för alltid hafvets byte. Omkring år 1000 saknas alla uppgifter, emedan man då allmänt väntade verldens undergång med det tusenåriga rikets slut. Men svart föranledde halvets intrång stora utvandringar till England och Tyskland. Flandern förlorade 1115 stora stycken jord, det blomstrande Lombardzyde förstördes och dess befolkning grundlade i stället Nieuport. Lombardzyde är pu blott en eländig by med igengrundad hamn. 1170 bröt hatvet fram och förenade sig med d. v. insjön Flevus, nu Zuyder Zee. 1173 sjönk gamla KrailWald mellan Slavoren, Eokhuizen och Texel; ön Texel skildes från Holland och Marsdiep uppkom. 1180 rycktes distriktet Paerdenmarkt från ön Cadzand och den fruktade sandbanken af samma namn uppkom. 1219 dränktes 100,000 menniskor i Friesland. 1225 blef Flevus fullständigt förenadt med hafvet och en blomsiravde landsträcka förstördes. 1232 bildades Iaarlemsjön, som i våra dagar blifvit utpumpad. 1277 uppslukades staden Thomen och 35 byar. 1288 räknades öfver 50,000 drunknade i Zeeland. 1290 ödelades staden Otterdum. 1377 försvunno alla öarna i Wester-Schelde, sedan denna flodarm förut vidgat sig till en slags hafsvik. 1421 blef den fruktbaraste och mest befolkade landsträckan mellan Syd Holland och Nordbrabant omskapad till en stor hefsvik. 72 rika byar ödelades. 1448 dränktes 20,000 menniskor i provinsen Holiand, och zeeländska staden Arneuiden förgicke. Kort derefter ödelades 3 socknar på Walcheren. Om Neptun ihärdigt ansträngde sig för att utvidga sitt rike, så började pu dock äfven menniskan att å sin sida besegra honom och omskapa kusten, Så var Brigge ända till tolite seklet en sjöharon och dess område bestod af kärr. Snert trädde Aardenburgs hamn i dess ställe. Äfven denna hamn igensandades innan kort, hatvet måste åter vika undan och sedan 15:de seklet var Sluis den berömda hamnen för alla europeiska skepp. Sluis delade dock de öfrigas öde och nul kom Damme i flor; dess hamn var så rym. lig, att han kunde hysa hela Philip den anres flotta på 1600 segel. Nu ligger Damme 1, mil från hafvet. Äfven städerna Axel, Veurne och Dixmuide lägo fordom vid hafvet. Denna Neptuns eftergift var ingelunda: rivillig. Folket reste väldiga dammar mot hafvet, skyddade den af sjelfva vattnet uppslammade jorden med nya fördämningar och ramsköt landet allt längre. Kärren uttorkades och många tusen tuoniand odlingsland vunpos. Men härefter inträdde sorglöshet, som fick lyrt betalas. Dammarne brusto och 400 byar dränktes 1530. Inemot 100,000 menskor omkommo 1570. Nu började man ett uliständigt skyddssystem, som på det hela rekommit de gamla olyckorna. Men 1632 lrägktes dock 6000 personer och 1717 12 000. 1775 var Amsterdam i yttersta fara. 1825 stodo 7000 hus under vatten, 1200 för tördes, men af 50,000 flyende menniskor omkowmo blott 200. Deremot förlorades 000 hästar, 10.000 hornkreatur, 4000 svin och 50,000 får. 1849 förlorade många tu. en all sin egendom, men få omkommo. 1855 var ock ett olycksår, äfvensom vintern (860—61. Sedan Plinii tid ha de 23 stora arne på Nordsjöns kust förminskats till 15, huru flera nya bildats. I samma mån, som lessa vågbrytare försvinna, blir ock hafvets nverkan på fastlandet allt starkare. Englands natur och folk, skildrade af Alphonse Esquiros. Öfversättning. Örebro hos N. M. Lindh. Bland de fransza författare som skrifvit ;fver England och engelska förhållanden utnärker sig Isquiros för en mer än vanlig partiskhet och sakkännedom. Liksom Emile ontegut med den engelska litteraturen, har van i en följd af år i Revue des deux Mondes, rankrikes yppersta tiaekrift, gjort sina landenän bekanta med deras grannrikes land, olk och sedliga kultur. Dessa uppsatser, illökade med en mängd nya, har han selermera utgifvit, samlade i den bok, hvaraf fvanstående är en öfversättning. Med den ngenäma och lifliga stil som är fransmänen egen, skildrar han här det engelska andskapssceneriet både i pittoreskt och vesnskapligt bänseende, låter oss i British nuseum beskäda dess geologiska och histoiska fornlemniogar, uppdrar intressanta tafor ur det engelska folklifvet, för oss in land de verkliga zigenarne på landet och igenarne i London — gatornas nomadiska efolkning. Han har dessutom mycket annat ntressant att berätta oss om humlegsrdarne i ent och humleskörden, denna tör detta ondskap så karakteristiska näringsgren, om len envcelska farmarn i humlahvadan Am FANN -br ch PF rn agn Jm ÅR AR ör rr rm SA -—