logne ligger. Mycket större och rymligare än nu, sträckte den sig ända till Tintelleries dal. På något afstånd derifrån befanns udden Blanez, som sköt långt ut i hafvet. Vidare kom man till belgiska kusterna, som de gamle förlade vid verldens ända och hvilka, säger Van Bruyssel, Sännu ej blifvit besökta af andra än nårra feniciska eller karthaginensiska köpmänt), Man hear dit utan skäl sökt förlägga Nieuport, hvars rörelse först sednare uppstod efter Lombardzydes förstöring af vattnet, äfvensom Ostende. Detta område, så olika mot hvad det nu är, omfattade öarne Walcheren och Sud-Beveland, som ävnu ej blifvit skilda från fastlandet, äfvensom öarve Texel, Ter 3ehelling, Ameland, Schiermonikoog, Bosch och Rorltum. Länge förlade man på belgiska kusten hamnen Jecius, hvarifrån Czesar afseglede till England; men nyare undersökningar ådagslägga, att den måste ha legati trakten af Boulogne. Detsamma gäller om Ceesars Sious Itius. Först efter denna tid ha hamnarne vid Ostende, Lombardzyde och Zwyn tillkommit. Deremot har Caligulas torn, som fordom reste sig nära Boulogne, försvunnit under vågorna; udden Blanez är nu föga framskjutande; Onze Lieve Vrouwe ter Streep, nära Ostende, är uppslukadt; Scarphout, det gamla Blankenberghe, är blott en grushög, öfverlemnad åt hafvet midt framför den nuvarande staden; Schoonvelde, fordom ett herresäte med stark borg, har blifvit begrafvet under vattnet. Huru tydliga än dessa förbållanden varit, har man dock tvekat att af dera draga de sjelfgifaa slutsatserna. emedan hamnarnes gengrundande tyckts bevisa motsatsen. Man :örestälde sig, att en nedsänkning af landåt skulle gifvit friare lopp åt flodernas vatten. Dertill kommer, att stora landsträcker, be lägna på Rhens, Maas och Scheldes stränder, blifvit uttorkade och odlade. Gåtan täter dock lösa sig. En flods mynning bildas genom inverkan af två särskilda krafter: flodens egen, som härflyter från landets inre, samt uppsjöernes (ebb och flod), som på vissa mellanskof skjuta honom tillbaka. Den öppning, som uppkommer i följd af denna regelmessiga rörelse, är benägen att vidga sig under första tidrymden af sin tillvaro, ty den sammanpressade floden sfskär nödvändigtvis stränderna af en för trång öppning; också omtalar Ceesar Maas fordna vidsträckta mynning. Men sedan hindren försvunnit, sprider sig flodens vatten mera på bredden, hans fert saktar sig och de medförda jordpartiklarne flyta ej vidare eå raskt ut åt bafvet. Farleden, för stor för den utlöpande vattenmassan, sammuandrar sig småningom. Så igensandas efterhand hamnarne och bankar bilda sig. Preussarne erfara det ou med bestörtning i sin tillämnade krigshamn vid Jahdebugten. Den fortgående esjunkningen af grunden hindrar således ej flodernas igensandning, utan befordrar henne fastmer genom bafvets tilltagande motdämning. Lika litet kan uppkomsten af några polder-indämningar vid flodstränderna bevisa att hafvet dragit eig undan. Ett otvifvelaktigt bevis för Jandets sänkning ligger i de ute i hafvet befintliga torf1) mossarne. Under ebben ser men flerestädes I tort vid Nordsjöns strand; och hvarje nägot häftigare storm kastar upp torfstycken på ön Walcheren. Men tort kan icke bildas i hafvet; följaktligen måste landet efter torfbildniogen ha sjunkit under hatvet. Man finner ock i denna torf många spår af menniskohand, t. ex. kärl af bränd lera och ro merska minnesmärken. En jernhammarej fanns är 1370 vid indämning af en polder. Grafvar. votivtaflor, glaskärl, röda, svarta och grå käril, medaljer m. m. äro funna, som man antsgit vara romerska. Benlem-: niogar efter oxar och hjortar har man äfven upptagit, liksom tvenne menniskoskelett, det ena med kläder at oxhud, det andraj: bredvid en häst. Nära Nieuport her man funvit ett fartyg 5 fot ner i torfven, lastadt med qvarnstenar. Afven den romerska trävägen, som anlades för att kunna passera kärrtrakterna, hos Tacitus benämnd pontes longi, vittnar om landets :örändriog. Denua väg löper omkring sju fjerdingsväg djupt under torfrälten mellan Valtbe och Emmen, och trät uppsökes ifrigt af folket, som nu sakuar all vedbrand, der fordom stora skogar grönskade. Ty tydligt är, stt detta trävirke vid väganläg ningen höggs på platsen. Dessa förlNåll: den motsvara mycket väl Ceesars skildringar, att dessa fordom af menniskor bebodda trakter voro tätt skogbevuxna och uppfyllda med kärr. Alltså lågo de då högre än hafvet och ha sedan blifvit insjunkna och öfverdragna med bafvets slambildvingar. Man kan temligen noga bestämma, hur djupt t. ex. ön Walcheren sjunkit sedan romerska herraväldet. Af ansiällda forskningar och beräkningar visar sig, att säkningen under 2000 är belöper sig till 25 a 32 fot, hvilket i medeltal skulle göra 14, å 13, fot!( på seklet. På Czeesars tid voro stränderna ej såsom j l 2) Detta bekräftar vår förut gifpa antydning, lt att Nehalennia och Callas toren äro feniciska c minnesmärken, och att det sednare namnet I är en förkortning af Herkules torn eller sto-). der, såsom romarne kallade de ursprungligen)! af fenicierne byggda Baals stoder elter fyrbå-t kar, som vägledde deras sjömän vid inloppet sa till floder o. 8. v. Att i detta afseende Baal, och Herkules äro identiska, är fullt konsta-teradt. Ur tredje upplagan af Nilssons ur invånare må här i sammandrag anföras föl-l8 jande: Hvarhelst Herkulis stoder fonnits, hal de varit byggda af fenicier till lättnad för deju ras sjöfart vid kuster och inlopp af floder. Tacitus nämner, att enlig: rykte Herkulis stotf der än på hans tid varit qvar på något ställe vid Oceanen. Af sammanhanget ses, att Tak citus talar om trakterna kring Rhens utlopp. Han nämner flera folk vid Rhen, vid oteanen och kring omätliga insjöar. Med desednare åsyftades hufvudsakligen Flevus, som i följd af kustens sänkning genom en bred öppning från hafvet blifvit från sjö en djup hafsvik, den nuvarande Zuider See. För att inkomma i sjön Flevus gräfde Drusus dit ka-r nal från Rhen. Han kom äfven till Ems ut-!, lopp och landvägen till Elbe. Tacitus anf märker, att Drusus ej saknade djerfhet, men ocearien hindrade honom att undersöka sål5? väl den som Hercules. Han träffade såledesl1